Den 15 november, dagen innan regeringen ska lägga fram sin proposition om de förändringar den vill göra i a-kassesystemet, har SAC Syndikalisterna varslat om en politisk strejk. En ovanlig åtgärd – föranledd av ett minst sagt ovanligt agerande från regeringen. För det är inte bara innehållet i regeringens förslag som är kontroversiellt. Det är dessutom genomförandet, en historiskt viktig omläggning av ett system som berör nästan alla Sveriges löntagare, utan att beslutet föregås av en utredning som genomlyser vilka konsekvenser detta kan tänkas få. Därigenom avsäger sig regeringen den samlade kunskap som finns inom forskarvärlden, näringslivet, fackliga organisationer och inte minst a-kassorna. Är det dags att sätta en dumstrut på huvudet på arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin? Antagligen inte. Antagligen vet Littorin precis vad han gör – och låter medvetet målet helga medlen.
Arbetslöshetskassorna finansieras i dag via arbetsgivaravgiften och medlemsavgifter – en konstruktion som går runt ekonomiskt och därmed inte belastar statsbudgeten. Detta system konstruerades efter att en utredning (Arbom, SOU 1996:150) klarlagt konsekvenserna av att frikoppla arbetslöshetsersättningen från statsbudgeten och i stället knyta finansieringen huvudsakligen till arbetsgivaravgiften. Det var en klok reform som innebär att arbetsgivaravgiften kommer att vara hög vid hög arbetslöshet och låg vid låg arbetslöshet.
Det innebär i sin tur att arbetslösheten spelar roll i lönerörelsen och i klasskampen. Om de stora företagen till exempel sparkar en massa anställda i syfte att öka vinsterna till sina aktieägare får de betala en del av notan – via arbetsgivaravgiften.
Det enda staten gör beträffande finansieringen av det nuvarande systemet är att administrera arbetsmarknadsavgiften och stå som ekonomisk garant om de ekonomiska kalkylerna skulle visa sig vara felaktiga och pengar plötsligt saknas. Men problemet är inte att det saknas pengar i systemet, vilket regeringen inte heller påstått. ”Problemet” är i stället att regeringen vill finansiera planerade skattesänkningar genom att göra a-kassesystemet vinstdrivande.
Eftersom konsekvenserna av detta inte utretts vet vi inte hur det kan komma att påverka arbetslösheten – vilket är en uttalad ambition att reformen ska göra. Regeringen vill att de som arbetar ska betala upp till 300 kronor mer i månaden i a-kasseavgift. De arbetslösa omfattas ju inte av avgiftshöjningen, enligt förslaget, så var finns logiken i att ”bekämpa” arbetslösheten genom att lägga höga avgifter på dem som arbetar – vilket samtidigt förmodas diskriminera deltidsarbetande kvinnor?
Eftersom det nuvarande finansieringssystemet är reglerat i lag (se nyhetsartiklar sidorna 4-6) och inte belastar statsbudgeten är arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorins uttalanden om att förslaget syftar till att öka ”egenfinansieringen” av a-kassan (se till exempel Littorins debattartikel i Aftonbladet den 30 oktober) ytterst märkliga. Antingen är arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin och hans pressekreterare okunniga om vilken lagstiftning som styr finansieringen av arbetslöshetsersättningen – eller också ljuger de.
Oavsett vilket är det allvarligt. Låt oss hoppas att lagrådet får den tid det behöver för att reda ut detta i grunden, låt oss se till att förslaget stoppas – och låt oss sedan kräva arbetsmarknadsministerns avgång.
Slut upp i strejken den 15 november!
