Det senaste stjärnskottet på den reaktionära himlen är Nicaragua, som för två veckor sedan röstade igenom att all form av abort ska kriminaliseras. I över hundra år har kvinnor under speciella omständigheter – såsom våldtäkt eller att moderns liv är i fara – fått göra abort i Nicaragua.
Men efter påtryckningar från den katolska kyrkan, ett antal frikyrkor och liberala partier ändras nu lagen så att all abort blir förbjuden. Samtliga länder där all abort nu är kriminaliserad – Nicaragua, Chile, El Salvador, Malta och Vatikanstaten – är katolska.
Samtidigt som detta bakslag för kvinnorörelsen i Latinamerika, håller aborträtten i USA på att urholkas helt och hållet. Sedan domen i fallet Roe vs Wade 1973 har kvinnor haft rätt att göra abort i USA. Att vägra kvinnor rätten till abort är mot den amerikanska konstitutionen, konstaterades det då.
Dock kan varje delstat i dag själv välja vilka restriktioner som gäller vid abort – och det är många som till exempel valt att inte låta sjukförsäkringen täcka aborten eller att man endast får göra abort när man blivit våldtagen. Det har gått så långt i delstaten South Dakota – där abortlagen redan är den strängaste – att man i dagarna ska hålla en folkomröstning om huruvida abort ska kriminaliseras eller inte. Abortmotståndarna där har fått både enormt ekonomiskt och politiskt stöd.
Reaktionära vindar blåser inte bara över kontinenten till väster om oss. Här i Sverige har vi numera kristdemokraten Göran Hägg-lund som socialminister med ansvar för bland annat abortfrågan. Han har inte lika tydligt som sin föregångare Alf Svensson profilerat sig i abortfrågan, men sade till SvD för knappt en månad sedan att abortlagstiftningen ”ska ses över”.
Det första han vill se över är ifall utländska kvinnor ska få göra abort i Sverige, något som redan manglats i riksdagen ett antal varv. Hur kan det fortfarande vara ifrågasatt att utländska kvinnor ska få göra abort i Sverige när svenska kvinnor före 1965 – då vi fick aborträtt – gjorde abort utomlands, ofta i Polen? Frågan blir extra aktuell då även just Polen i dagarna är på god väg att införa ett totalförbud mot abort.
Aborträtten – som en del i rätten till den egna kroppen – är en av grundpelarna i kvinnors emancipation. Den har varit långt ifrån självklar, och är det uppenbarligen inte än. Den är någonting vi har fått kämpa oss till och måste hålla fast vid med näbbar och klor nu när Hägglund och hans partikamrater vill luckra upp den.
Men kampen måste sträcka sig ut över Sveriges gränser. Vi behöver nu ett starkare internationellt systerskap för att inte bara vi, utan också våra systrar i andra delar av världen ska få aborträtt – inte förlora den. Men tills de vinner kampen måste vi kämpa för deras rätt att få göra trygga aborter här i Sverige.
