Isbjörnarna är ledsna” – Expressens klimatkampanj representeras av en vinjett med en sorgsen isbjörn. Resonemanget bakom är att isbjörnar riskerar att drunkna när isarna smälter (att, förutom isbjörnarna, hela Bangladesh plus den återstående delen av jordens fattigaste människor också riskerar att drunkna framgår inte lika tydligt).
Konkurrenten Aftonbladets klimattema är mindre isbjörnsfixerat och journalistiskt tyngre. Men båda kampanjerna har det gemensamt att själva crescendot är listan ”Det här kan DU göra för att rädda isbjörnarna / hejda klimatförändringarna”. Det är den vanliga listan på sänkta innetemperaturer, att ibland ta cykeln till mataffären och installera snåla duschmunstycken. Kändisar som Mat-Tina och Bingolotto-Richard får avge löften om olika sorters energi-uppoffringar och ökade sopsorteringsambitioner. Kontentan är att förändring är individens ansvar och att klimatproblemet kan lösas med hjälp av lågenergilampor.
På radio hör jag en upprörd miljöansvarig för en livsmedelskedja. Hon lyckas inte dölja att hon är sur över kundernas bristande moral. Trots att hon informerar och informerar om att man inte borde köpa torsk, gör folk det ändå! Ansvaret ligger till hundra procent hos kunden och till noll procent hos butikskedjan – och vår engagerade miljöansvariga tycks fullständigt omedveten om det lätt absurda i det. Som en knark-langare som upprörs över att ha köpare.
Myten om individens oändliga ansvar är kraftfullt samhällsbevarande: den får oss att inte ställa krav på politiska förändringar. Naturligtvis existerar ett element av individuellt ansvar, men individen kan inte i längden bära upp den moral som samhället inte backar upp, eller (oftare) aktivt saboterar, åtminstone inte utan att fjärma sig från samhället som sådant och mer eller mindre bli en kuf. Man kan inte välja bort bostadsrätt när hyresrätterna inte längre finns.
Genom en vulgologik fungerar myten om individens oändliga ansvar som en kall, blöt filt som dödar alla krav på politisk förändring.
Det dåliga samvetet över våra fulglödlampor och Barcelonaflygningen i höstas gör att vi inte anser oss ha rätt att öppna käften – detta samtidigt som en högerregering med en imponerande effektivitet sjösatt en aktivt miljöfientlig politik.
Det gäller att protestera mot denna falska logik närhelst den dyker upp. Lars Ohly lyckades göra det på ett vettigt sätt när hans dotters friskola lyftes upp som en trovärdighetsskandal under valkampanjen. Lugnt förklarade han att problemet är att det saknas ett kommunalt alternativ till de kurser dottern ville läsa, varför han backade dottern i hennes val, men bedriver en politik som ska se till att den kommunala skolan får mer resurser och en större mångfald. Jepp – precis så.
I klimatfrågan ska professorn i fysisk resursteori vid Chalmers, Christian Azar, ha heder av att han gång på gång påpekar hur det som behövs är ett politiskt tryck på strukturella förändringar, även om han finkänsligt tillägger att schyssta duschmunstycken och namnunderskrifter på Aftonbladet är bra.
Nästa gång någon försöker tysta dig med ett aggro ”Aha, men är du själv så himla duktig då?” se till att lugnt svara: Nej, det händer att jag flyger när jag skulle kunna åka tåg, men jag kräver en politik som hindrar mig och andra från att göra det.
