De backar inte en tum. Det stod klart när regeringen lade fram sin proposition om förändringarna i a-kassan, i förra veckan. Avgifterna ska chockhöjas, ersättningsnivåerna sänkas radikalt, arbetsvillkoret höjas och studerandevillkoret ska bort (se nyhetsartikel, sidan 4). Däremot har regeringen gjort några mindre justeringar av sitt förslag, bland annat sedan Lagrådet invänt att om intäkterna från avgiftshöjningen blir större än utgifterna är detta att betrakta som en skatt. Men det handlar som sagt bara om mindre justeringar, som inte förändrar grundtanken i systemet: Att vinst från a-kasseavgifterna ska bekosta skattesänkningar, som framför allt gynnar de högavlönade.
LO:s chefsekonom Dan Andersson hävdade i en debattartikel i Dagens Nyheter i förra veckan att statens stöd till den inkomstrelaterade delen av arbetslöshetsförsäkringen i och med propositionen sjunker från 90 till 56 procent. Denna skrivning är anmärkningsvärd, för Dan Andersson bortser därmed ifrån att systemet redan är självfinansierat genom kopplingen till arbetsgivaravgiften – utgifterna för arbetslöshetsersättning täcks ju av intäkterna från arbetsmarknadsavgiften. Detta har varit möjligt för att löntagarna avstått den delen av löneutrymmet i avtalsförhandlingarna. Regeringen har inga planer på att sänka arbetsmarknadsavgiften. Då finns det inte längre någon anledning för arbetarna att avstå det löneutrymmet, vilket måste bli en förutsättning för avtalsrörelsen. Löneanspråken måste alltså, utöver de redan fastslagna, höjas för att kompensera en arbetsmarknadsav
gift som numer syftar till att generera vinst.
Men Dan Andersson har samtidigt en viktig poäng när han genom ett räkneexempel visar hur a-kasseersättningen successivt kommer att sjunka, i och med att taket blir så lågt som 680 kronor per dag samtidigt som det inte indexregleras med löneökningarna. Det innebär att ersättningsnivån sjunker i takt med inflationen. Redan nästa år omfattas enligt beräkningen endast den som tjänar högst 18700 kronor i månaden av det 80-procentiga inkomstskyddet. Det innebär att arbetslöshetsförsäkringen går från att ha varit en trygghetsförsäkring till att endast bli en grundtrygghetsförsäkring.
Då måste vi ställa oss frågan hur stort steget är till att systemet måste kompletteras med privata försäkringar och vad som händer med den som i så fall inte tecknar dem. Höginkomsttagarna har större möjligheter att teckna privata försäkringar, och om allt fler gör det kan det allmänna försäkringssystemet urholkas än mer. Konsekvensen blir en smygprivatisering av a-kassan, och en politik som sägs syfta till att bryta ”utanförskap” men som leder till det rakt motsatta. Då kan regeringen tala varmt om den svenska modellen och arbetsrätten de inte ska attackera – de gör det istället bakvägen via sin a-kassereform.
Fortfarande har vi inte hört ett enda argument för hur ökade avgifter för dem som arbetar leder till fler jobb. Just nu – innan reformen genomförts – minskar arbetslösheten i snabb takt. Flest nya jobb tillkommer inom handel, verkstad och transport, visar den senaste statistiken från Ams. Så någon förutsättning för att jobben ska bli fler är reformen uppenbarligen inte.
Vad vi ser nu är bara början på de hårdnande klassmotsättningarna. Regeringen blir allt tydligare i sin klasspolitik – men det blir också motståndet. Första ronden må vara över i och med a-kasseslakten, men det kommer fler. Var säker på det.
