Den bästa dagen är en dag av utmaning, i synnerhet mot vardagligt illaluktande patriarkat. Det feministiska projektet, hur man än väljer att definiera det, är strukturellt och definitivt privat. Projektet går dock hela tiden framåt men i väldigt olika takt. En förutsättning för dess fortlevande är att alla hjälper till. Men organiserat engagemang kräver både […]
Den bästa dagen är en dag av utmaning, i synnerhet mot vardagligt illaluktande patriarkat. Det feministiska projektet, hur man än väljer att definiera det, är strukturellt och definitivt privat. Projektet går dock hela tiden framåt men i väldigt olika takt. En förutsättning för dess fortlevande är att alla hjälper till.
Men organiserat engagemang kräver både tid och ork. Med tom plånbok, hösttrötta tankar och fullklottrad kalender kan man ändå göra något för att feministiskt sätt skapa en bättre värld. Som scouterna proklamerade när man var liten är en god gärning om dagen inte så mycket begärt.
Jag har gett mig själv en testvecka och känner mig mycket stärkt av föregående veckas upptåg.
På tisdagen vägrade jag stanna hemma och elda med kol, arg över konstruktionen av denna i lägenheten enda värmegivare, som kräver att någon ständigt vakar över den, vilket jag antar alltid var en hemmafru i det forna Tyskland. Jag fryser hellre än blir en av dem.
På onsdagen, på besök på sjukhuset, frågade jag en läkare med solbränd panna om han visste var jag kunde hitta en vas till blommorna jag hade i händerna. Och bad honom samtidigt ge mig en kopp kaffe när han ändå var uppe och sprang.
På torsdagen var jag av en händelse i EU-parlamentet. Där roade mig med att konspiratoriskt diskutera startandet av en förening för fruar och flickvänner som väntar i medlemsländer, medan deras män bekvämt drar i sina slipsar, och samtidigt i byxlinningen på unga assistenter, i deras älskade frizon från moral och skatt (vilket blev äckligt uppenbart efter bara några timmar i en av de många matsalarna).
På fredag kväll dansade jag mig svettig hand i hand med en smal liten fnittrig kille, som jag bjöd upp framför ögonen på fyra biffar som stod i ett hörn och ropade på mig som om jag vore en katt.
På lördagen, i ett flygplan, tryckte jag var tionde minut på knappen som föreställer en miniflygvärdinna för att fem berusade danska män inte skulle få lika mycket tid att smälla den riktiga flygvärdinnan på baken, och kommunicera med henne genom simulerade runkrörelser medan hon försökte sköta sitt jobb.
På söndagen skickade jag beundrarbrev till en kvinnlig politiker från vänsterpartiet som härom veckan påkallade uppmärksamheten kring att den nya regeringen egentligen inte har någon direkt handlingsplan när det kommer till våld mot kvinnor. Jag skickade samtidigt några uppskattande rader till en feministisk serietecknare som alltid säger det jag tänker och får mig att skratta.
Möjligheterna är oändliga. Vad blir ditt bidrag nästa vecka?