Snart har fyra år gått sedan USA och Storbritannien inledde sitt anfall mot Irak för att förhindra den irakiske diktatorn Saddam Hussein från att utveckla de massförstörelsevapen han aldrig hade. Offren för gasattacken i Halabja 1988 skulle få upprättelse, trots att USA och Storbritannien vid den tiden stödde Saddam Hussein i Iraks anfallskrig mot mullornas Iran. Medan den brittiske försvarsministern Des Browne på måndagen talade om att ta hem tusentals soldater från Irak nästa år, står USA kvar vid vägskälet; att dra sig ur Irak eller att skicka ännu fler soldater till ett krig som inte kan vinnas.
De krampaktiga försök George W Bush fortfarande gör att koppla ihop fälttåget i Irak med ”kriget mot terrorismen” tas inte längre på allvar utanför den neokonservativa krets som styr Vita husets politik.
I Sverige fortsätter dock bombhögerns ledarsidor att krampaktigt hålla fast vid illusionen att USA:s politik ändå representerar ett hoppfullt alternativ i Mellanöstern.
I Sydsvenska Dagbladet varnades i lördags för att ett nederlag för Bushdoktrinens idealistiska sida kan ge ”mer makt åt ledare som Irans Mahmoud Ahmadinejad, som vill utplåna Israel”. På Svenska Dagbladets ledarsida samma dag efterlystes demonstrationståg med plakat ”USA måste stanna i Irak” och tidningen krävde, ”För Iraks skull” att ”de politiker, partier och rörelser som finns representerade i (det irakiska) parlamentet deklarerar att de amerikanska trupperna är välkomna att stanna”.
I en tid när en överväldigande majoritet irakier enligt opinionsundersökningar vill ha ett amerikanskt uttåg och stödet för motståndsrörelsens attacker mot ockupanterna växer är det märkliga illusioner som bombhögern sprider. Det är som om förstörelsen av staden Falluja eller tortyren i Abu Ghraib aldrig hade ägt rum.
Självklart måste de utländska ockupanterna snarast lämna Irak. Men att driva det kravet är inte detsamma som att ansluta sig till de illusioner grupper som Iraksolidaritet sprider. Liksom bombhögern förbiser de det faktum att Iran hittills är segraren i Irak-kriget.
Det var ingen tillfällighet att röda mattan på måndagen rullades ut i Teheran för Iraks president, kurden Jalal Talabani. Irans regim, utsatt för vapenskramlet från de neokonservativa krigsarkitekterna i Washington, har äntligen fått en nära bundsförvant vid makten i Bagdad. Det paradoxala är att samma regim backas upp av Washington och att både Bush och Ahmadinejad i dag är medskyldiga till den terror som utövas av milisgrupper som Badr-brigaden och Mehdi-armén.
Milisens politiska grenar utgör regeringsunderlag för premiärminister Nouri al-Maliki, som följdriktigt vägrar att avrusta dem. Milisen samarbetar med polisen och kan utan risk kidnappa, tortera och mörda främst sunnimuslimer.
Torsdagens mördarorgie i Sadr-staden i Bagdad då över 200 shiamuslimer dog i samordnade attacker var en uppenbar hämnd från sunnimuslimska grupper. I snitt mördas nu över 100 civila varje dag i det sekteristiska våldet. Cirka 100 000 irakier flyr varje månad till Jordanien och Syrien. FN:s generalsekreterare Kofi Annan har sagt att i praktiken råder redan inbördeskrig i Irak.
I söndagens Washington Post berättas om hur människor i Bagdad nu sover med en kalasjnikov medan skräcken sprider sig i en stad där alla kan bli nästa måltavla. Men i reportaget finns också hjältarna; familjer som med risk för egna liv är beredda att skydda sina grannar från ”den andra sidan” när dödspatrullerna letar efter nya offer.
