Men egentligen började krisen redan den 11 november, när fem ministrar tillhörande de shiamuslimska partierna Hizbollah och Libanon lämnade den libanesiska regeringen i vredesmod. Motiveringen var att regeringen är på väg att underkasta sig de israeliska kraven på att Hizbollah ska avväpnas och de tillfångatagna israeliska soldaterna återlämnas.
Missnöjet mot regeringen har också ökat bland shiamuslimer – den största befolkningsgruppen i Libanon – sedan Israels anfall avslutades: många anser att enbart Hizbollah har hjälpt till med återuppbyggnaden av allt det som Israel förstörde, när det egentliga ansvaret borde ligga på den libanesiska staten.
Strax innan mordet på industriministern förra tisdagen gick Hizbollah och Amal, tillsammans med sina allierade i den kristna rörelsen Free Patriotic Movement, ut med ett dramatiskt krav på nyval. De begär att den sittande regeringen ska ersättas av en ”nationell samlingsregering”, med bättre återspegling av landets etniska mosaik. Hittills har den shiamuslimska gruppen varit kraftigt underrepresenterad, med endast 5 av 24 ministrar. I en samlingsregering skulle en tredjedel av platserna och ömsesidig vetorätt reserveras åt de tre stora folkgrupperna kristna, sunni- och shiamuslimer.
Den sunnimuslimska premiärministern Fouad Siniora vägrade gå med på kraven, uppbackad av Bushadministrationen och dess FN-representant John Bolton, som till skillnad från under sommarens krig manat till försvar av ”den libanesiska demokratin”.
Hizbollah svarade på Sinioras kompromisslösa vägran med ett löfte om att hålla gatudemonstrationer i veckor tills regeringen gav upp. Men allt detta kom av sig i och med mordet på Gemayel. Till Libanons främsta dagstidning Daily Star sade en talesman för Hizbollah, Mohammad Raad, att attentatet var en chock för Libanon och att den planerade kampanjen nu kommer att skjutas upp i respekt för sorgeperioden. Hizbollah har därmed gått miste om ett gyllene tillfälle att visa sina muskler på gatorna. Raad tillade dock:
På sant libanesiskt manér bubblar och fräser det nu av spekulationer om vem som låg bakom mordet på industriministern. Dennes farfar, som också hette Pierre, grundade den kristna falangistiska rörelsen, som var öppet fascistisk. Enligt Independents korrespondent Robert Fisk uppgav farfadern att han fick inspirationen till rörelsen vid sitt besök på den nazistiska olympiaden 1936.
Det var falangisterna som under Israels skydd utförde massakern i de palestinska flyktinglägren Sabra och Shatila 1982, men idag har de fått en mer rumsren profil.
Sedan premiärminister Rafiq Hariri mördades i februari förra året har en rad Syrienfientliga politiker och journalister mördats: Gemayel blev den sjätte. De första som pekades ut för mordet var Syrien och Hizbollah, men båda förnekar all inblandning. Sedan Syrien drog sig tillbaka har landet ett flertal gånger anklagats för att fortsätta manipulera Libanon genom sina nät av agenter, men frågan är om Syrien i dagsläget har något att tjäna på ytterligare ett politiskt mord. Den främsta förloraren efter mordet på Hariri var just Syrien – som pressades att lämna Libanon och isolerades än mer internationellt – och varje tecken på syriskt samröre med det senaste mordet skulle ge USA än starkare skäl att konfrontera Syrien.
Oavsett vem som höll i vapnet ser det dock, precis som efter Hariris död, ut som att USA och Israel tjänar på det inträffade. Sommarens krig har försvagat Israels position gentemot Libanon i allmänhet och Hizbollah i synnerhet, men söndring mellan de libanesiska grupperna minskar nationens motståndskraft mot grannen i söder.
Mellanösternanalytikern Jonathan Cook menar i en kommentar att Israel tar varje chans för att underblåsa de interna konflikterna i Libanon: ”Om Hizbollahs energier töms i ett inbördeskrig skulle Israel stå mycket starkare inför en kommande attack mot Libanon. Så gott som alla i Israel är eniga om att det kliar i fingrarna på den israeliska armén att få göra upp räkningen med Hizbollah”, skriver Cook på Electronic Lebanon.
