Diskussionen om insatser och åtgärder för att komma åt kvinnors osakligt låga löner har vi sett komma och gå de senaste åren. För trots insatser som skärpt jämställdhetslagstiftning, lönekartläggningar, jämställdhetsplaner, översyner, politiskt tryck och uttalade avsikter från facken att åstadkomma förändring, har ändå inte någon dramatisk förändring skett. Kvinnor är inte bara lågavlönade i det svenska samhället, de är dessutom strukturellt felavlönade.
Därför är det välkommet med nya strategiska grepp. LO:s förslag om en jämställdhetspott i den pågående avtalsrörelsen är ett sådant. Tanken är att minst 205 kronor per heltidsanställd och månad ska fördelas i proportion till andelen kvinnor som har en lägre lön än 20 000 kronor, inom avtalsområdet. Detta kombineras med de generella avtalskraven som bland annat innebär en ”låglönesatsning”, att lägstalöner höjs med minst 910 kronor och krav på löneökningar på 3,9 procent, eller minst 840 kronor.
Diskussionerna runt avtalsrörelsen har handlat mycket om strategin med en jämställdhetspott och medierna har målat upp bilden av splittrade förbund i och med att IF Metall hårdackat vägrat avge ett löfte om sympatistrejk för att driva igenom den, om det skulle visa sig nödvändigt. För även om Metall gått med på en samordning runt de uppställda avtalskraven håller förbundet ändå fast vid tanken att det i själva verket är rejäla låglönesatsningar som är nyckeln till att komma åt de stora löneskillnaderna mellan könen – åtminstone i deras bransch.
Denna diskussion är visserligen intressant. Metall får på pälsen av de andra förbunden, med rätta, eftersom låglönesatsningar inte visat sig tillräckliga.
Men debatten om avtalsrörelsen måste börja handla om betydligt mer än en jämställdhetspott eller inte, och om vi ser en spricka i LO-familjen eller inte. Detta får inte skymma det faktum att avtalskraven i sig – återigen – ställs alldeles för lågt. Att vi syndikalister kommer med den kritiken är visserligen förutsägbart, vi vill ju utmana systemet på ett helt annat sätt än LO. Men även om vi lägger denna diskussion åt sidan och tittar på kraven utifrån LO, som baserar sin strategi på den nationalekonomiska utgångspunkten att ett sysselsättningsneutralt löneutrymme är den förväntade produktivitetsökningen plus Riksbankens inflationsmål, är kravet på 3,9 procents löneökningar väldigt lågt ställda.
Löneklyftorna ökar i det svenska samhället lite mer för varje år. För varje avtalsrörelse har arbetarna förlorat lite mer mark i förhållande till tjänstemännen. Löneglidningen plus företagsvinsterna och direktörslöneökningarna på i vissa fall uppemot 20 procent visar ju med all önskvärd tydlighet att arbetarna inte alls tagit ut så mycket som det finns utrymme för, ens inom sin egen systemkonserverande strategiska modell. Trots att produktivitetsökningen varit mycket hög de senaste åren, högre än 3 procent, sätts avtalskraven återigen – blygsamt – lågt. Rimliga avtalskrav utifrån deras egen utgångspunkt borde snarare landa på drygt 5 procent.
Och IF Metall borde snarare ifrågasätta sitt eget samarbete med tjänstemanafacken inom ramen för facken inom industri, eftersom det uppenbarligen missgynnat deras medlemmar kraftigt, än ägna energi åt att ifrågasätta tanken på en jämställdhetspott. Den innebär ju åtminstone, om än ett litet, steg i rätt riktning.
