Det är söndagkväll och jag åker hem till en kompis för att titta på film. Men hon sitter redan klistrad framför tv:n och filmen får vänta tills programmet är slut. Det är reprisomgången av gamla helylleserien Skärgårdsdoktorn som bara måste ses klart, och medan jag sitter där och väntar, funderar jag över när jag senast […]
Det är söndagkväll och jag åker hem till en kompis för att titta på film. Men hon sitter redan klistrad framför tv:n och filmen får vänta tills programmet är slut. Det är reprisomgången av gamla helylleserien Skärgårdsdoktorn som bara måste ses klart, och medan jag sitter där och väntar, funderar jag över när jag senast kände mig så engagerad i en svensk dramaproduktion att den slog ut en hyrfilm.
Det finns ju inte precis ett stort urval av svenskt drama om man räknar in de fem största kanalerna, men SVT har i alla fall haft en hög ambition och presenterat flera satsningar det senaste halvåret, exempelvis En uppstoppad hund, ännu en vända av Hem till byn, Poliser, Mästerverket och nu AK3, vars första avsnitt sändes i söndags kväll. Hur många av dessa har jag a) känt att jag verkligen inte får missa och b) fastnat i efter ett avsnitt och återkommit till vecka efter vecka?
Ingen.
Nu hör jag till dem som anser att public service inte handlar om att skaffa höga tittarsiffror, utan att erbjuda det som inte andra kanaler har, men i all denna uppsjö av dramaproduktion borde väl i alla fall något kännas angeläget? Som God morgon alla barn som gick för ungefär ett år sedan. Även om inte heller det manuset höll hela vägen var det ändå tillräckligt kul och skruvat, samt så lysande utfört, att det var värt att vika en del av måndagskvällen för.
På så vis kan man säga att den hade ungefär allt det som AK3 vill ha. Regiarbetet är ambitiöst och i flera sekvenser märks det att man verkligen lagt ner tid på att försöka få till udda bildvinklar. Smådetaljer – som en lägenhetshund som i en sidohistoria springer ut och rastar sig själv och sedan skyndar direkt tillbaka allt medan hans husse sitter i ett telefonsamtal – är också fyndiga. Men det är alldeles för lite för att dölja ett manus som är…ja, tråkigt.
Vilket blir extra jobbigt när det känns som att den underliggande poängen är precis den motsatta. Vi ska småskratta åt intrigerna i konstvärlden, de märkliga typerna, den mystiska kommittén som bestämmer vem som ska bli framgångsrik eller bortglömd. Men den styltiga och stela texten och dito skådespeleriet tar bort den udd som möjligtvis funnits. Jag skrattar inte. Och jag kommer inte att titta nästa söndag.
Missa inte:
Australiensiska dramaserien Love my way har fört en undanskymd tillvaro i tablåerna, men är värd storpublik. Trovärdiga och intressanta karaktärer vars öden man fastnar i direkt. Det går uppenbarligen att engagera.
TV4, torsdagar 22.35