Det går fort nu. Så fort att riktigt omvälvande förändringsförslag kan svischa förbi som vore de småsaker.
I början av denna vecka lanserade regeringen ett förslag på att häva stopplagen för att ytterligare privatisera sjukvården. Socialminister Göran Hägglund använder vackra ord som ”att minska byråkrati” och att ”öka anställdas inflytande” när han anger några av orsakerna till varför regeringen vill se ökad privatisering av vården. Visst låter det bra. Både minskad byråkrati och ökat inflytande över produktionsmedlen skriver vi gärna under på.
Men problemet är, återigen, att innehållet i politiken inte rimmar särskilt väl med retoriken. Dessa privatiseringar handlar inte om att arbetarna gemensamt tar över driften av vårdcentralerna, de handlar om att de säljs till någon eller några som organiserar upplägget så att intäkterna från skattemedel kan styras från verksamheten till vinster. I måndags granskade Dagens Nyheter Stockholms privata vårdcentraler och hur stora vinster de genererat. Under förra året lämnade minst 34 skattemiljoner Stockholms vårdcentraler och hamnade i enskilda läkares fickor. Att sammanställa hur mycket som verkligen plockats ut är i viss mån snårigt eftersom ett tjugotal bolag ingår i större koncerner som redovisar flera olika verksamheter tillsammans. Men klarlagt är att den sammanlagda vinsten för företagen bakom mottagningarna var minst 80 miljoner kronor förra året. Nu vill regeringen se mer av sådant.
Vad är poängen? Att privatisering ger högre löner åt personalen? Knappast. Visst finns exempel på att vårdpersonal fått högre löner inom privat sektor, men om man jämför lönerna i Stockholms län visar det sig att sjuksköterskor i genomsnitt tjänar mer om de jobbar kommunalt än privat (kommunalt anställda 26972 kronor och privat anställda 26071 kronor per månad förra året, enligt Vårdförbundet). Men löneskillnaden är betydligt större mellan kommun och landsting än mellan privata och offentliga arbetsgivare (landstingsanställda 23 817 kronor).
Visst kan det finnas anledning att kritisera stelbenthet och tröghet i kommun och landsting och visst kan privatiseringar föra enskilda goda förändringar med sig, men det berättigar inte det felaktiga systemskiftet: Skattemedel från oss alla ska inte delas ut som vinster till enskilda.
Att läkare som Per-Olof Ehrs och Martin Frykholm enligt granskningen plockade ut 2,8 miljoner kronor var i vinst förra året, måste ställas både mot att skattemedel inte bör slarvas bort på det sättet samt att vinsten möjliggjorts tack vare exploateringen av de många underbetalda kvinnorna i vården. Den genomsnittliga lönen för en undersköterska var förra året bara dryga 18000 kronor.
Förslaget skickas på remiss denna vecka, men redan i början av nästa år ska propositionen ligga klar. Precis som med a-kassan har regeringen så bråttom att genomföra sitt systemskifte att den åsidosätter de demokratiska spelreglerna.
Utvecklingen med skandalösa vinster i vården ska samtidigt ses i ljuset av att klyftorna på arbetsmarknaden ökar allt snabbare. Mellan 2004 och 2005 fick vd:arna i svenska börsbolag löneökningar på i genomsnitt 20 procent, medan vanliga löntagare fick i genomsnitt tre procents lönehöjning. I ett samhälle med allt större klasskillnader vill socialministern dessutom tillåta offentligt finansierade vårdcentraler att ta emot patienter via privata försäkringar. Vad blir nästa steg?
