Jag trodde aldrig att jag skulle få tillfälle att säga det, men här kommer det: Tack, Sverker Åström! När den gamle toppdiplomaten belönades med utmärkelsen Årets homo av tidningen QX för några år sedan tillhörde jag inte dem som slog klackarna i taket i pur champagne-yra. Visst är det fint att en gammal man äntligen törs stå för vem han ligger med, men att kliva ut ur garderoben som 87-åring, när karriären inte längre står på spel är på sin höjd … rart.
Desto lyckligare blev jag häromsistens när Sverker med dunder och mediebrak lämnade SVT:s omsusade program Böglobbyn. Åström deklarerade att programmet var både ”smaklöst” och ”vulgärt” och (nu kommer det viktigaste) ”många vänner har påpekat att jag presenterats i sammanhang som kommit min person att framstå i en löjlig och förödmjukande dager”.
I ett efterföljande inslag i P1 Morgon passade Åström dessutom på att uttrycka sin förskräckelse över att programmakarna haft mage att släppa fram Marco Lehtojoki, som medverkade i programmet för att han ville belysa hur svårt det är att vara en homosexuell man som ser ut som en kvinna i den straight-acting besatta och fjollfobiska bögvärlden.
Åström tyckte att Marco – ”denna man, kvinna vad det nu är för något” – uppträdde ”fånigt” och att hans medverkan försatte bögar i så dålig dager att inslaget förstärkte tittarnas eventuella homofobi.
Annars får man lätt intrycket av att allt är frid och fröjd i hbt-familjen. Årets Prideparad i Stockholm drog massiva 35000 deltagare, närmare 400000 tittade på. Lesbiska får inseminera, adoption är en möjlighet åtminstone på papperet, frågan om en könsneutral äktenskapsbalk är under utredning.
Varför har då en person som Sverker Åström så förtvivlat svårt att ens i teorin bli förknippad med en bög i kvinnokläder? Borde vi inte ha kommit lite längre detta nådens år 2006?
Svaret är så klart inte enkelt, men en del av förklaringen torde vara den svenska homorörelsens assimilationsiver. I kampen för lika rättigheter har man, med RFSL i spetsen, drivit linjen ”titta på oss vi är precis lika normala som ni och därför borde vi också få gifta oss/skaffa barn/köpa radhus. Och eftersom hbt-världen inte står det minsta fri från det allomfattande patriarkatet företräds ”vi” främst av hela, rena och framgångsrika karlar.
Baksidan är att alla som inte alls är som ”ni” – butchar, blattar, fjolliga män, you name it – inte får plats i idyllen. När vi någon gång kommer upp till ytan finns det alltid någon där som påpekar att vi är ett undantag.
Under tiden tuffar representationsivern på. Homopressen går ner i spagat över (den manliga) hbt-fägringen i Reinfeldts regering: i senaste numret tar QX i med rubriken ”Carlgren och Billström – våra killar i Reinfeldts regering” och det är ingen tvekan om vad som går först: vita, borgerliga män – och 2006 har i mångt och mycket varit de liberala bögarnas år. Aldrig förr har det funnits så många öppet homo- eller bisexuella män i vare sig Riksdagen eller regeringskansliet. Och medan Reinfeldts pojkar medverkar till försämringar för samhällets redan svaga, och centerhomot Fredrik Federley står i Riksdagen och jämför Arbetslivsinstitutet med de bruna årens rasbiologiska forskning lever homofobin vidare i vardagen bortom Rosenbad.
Såväl i som utanför den lyckliga regnbågsfamiljen.
