Det är en tung uppgift att bryta med fossilsamhället. EU har velat visa framfötterna i klimatpolitiken, frågan är hur långt ambitionerna räcker när det kommer till handling. Hittills har de 15 stater som utgjorde EU när Kyotoprotokollet undertecknandes bara minskat sina utsläpp med någon procent, långt från den 8-procentiga minskning som ska nås till 2010. Men unionen hoppas att kunna närma sig sitt åtagande med hjälp av protokollets flexibla mekanismer, bland annat utsläppshandel.
Ett steg på vägen togs för två veckor sedan när EU-kommissionen beslutade om kvoterna för handelsperioden 2008–2012. Det blev bakläxa för nio av tio länder. Kommissionen underkände bland annat Sveriges begäran om öka sin kvot till 25,2 miljoner ton. Sverige får nöja sig med att fördela 22,8 miljoner ton.
EU-kommissionens beslut att kräva mer av sina medlemsstater kommer dock inte innebära radikala förändringar. De utdelade kvoterna är bara 1 procent lägre än de aktuella företagens faktiska utsläpp under förra året.
När systemet med utsläppshandel sjösattes i januari 2005 delades mycket generösa kvoter ut. Till exempel fick Sverige utsläppsrätter för 22,3 miljoner ton trots att de verkliga utsläppen från de aktuella anläggningarna bara var 19,3 miljoner ton under 2005. Företag och industrier hade begärt så mycket utsläppsrätter som möjligt för att hellre sitta på för många än för få. Många av dem har kunnat tjäna en slant på att sälja av överflödiga utsläppsrätter.
Trots den rikliga tilldelningen har marknadspriset för en utsläppsrätt stigit i stort sett oavbrutet sedan lanseringen. Troligen för att marknaden har lurat sig själv. Företag har ängsligt köpt på sig fler utsläppsrätter än vad de verkligen behövt. Ett kvitto på att tilldelningen varit för generös kom den 15 maj i år. Då presenterades statistik som visade att de verkliga utsläppen var mycket lägre än de utdelade kvoterna och priset för en utsläppsrätt halverades över en natt.
I ljuset av de 80-procentiga utsläppsminskningar som FN:s klimatpanel kräver används utsläppshandel som styrmedel bara försiktigt på marginalen. Det blir inte vassare av att företagen till en viss del får utnyttja Kyotoprotokollets projektbaserade mekanismer. Poängen med sådana projekt är att genomföra sina utsläppsminskningar i ett billigare land.
Det sänker priset på utsläppsrätter och öppnar för en ny slags kolonisering av fattiga länder som blir marknader för dem som hellre köper upp billiga utsläppsminskningar än tar itu med sina växthusutsläpp på hemmaplan. När företag kan köpa utsläppsrätter minskar det enskilda landets kontroll över om utsläppen ökar eller minskar. För att nå de nationella kyotomålen får då andra än de energiintensiva företagen som handlar med utsläppsrätter ta ett större ansvar.
Därför blir det nu en utmaning för politiken att göra det så attraktivt som möjligt för företagen att genomföra sina utsläppsminskningar på hemmaplan. Dyrare energi är en väg att gå, eftersom det tvingar till effektiviseringar. Koldioxidskatter är ett styrmedel som visat sig fungera bra.
Fortfarande handlar klimatpolitiken om att göra så lite inskränkningar som möjligt av det system de industrialiserade länderna vant sig vid. För att utsläppshandel ska fungera krävs det att tumskruvarna dras åt i form av minskade kvoter så att utsläppen verkligen pressas nedåt. Och att det blir verkliga påföljder för dem som överskrider sin kvot.
Utsläppshandeln är i bästa fall ett första steg mot att ransonera utrymmet att släppa ut växthusgaser. Med skillnaden att kvoterna baseras på ett urvattnat Kyotoprotokoll, i stället för på rättvisa och långsiktigt hållbara ransoner. I sämsta fall blir utsläppshandeln ett kryphål för de företag som vill och har råd att köpa sig fria från att minska sina koldioxidutsläpp.