Historia
Det började med pirater. Stammarna som befolkade det som i dag är Förenade Arabemiraten ägnade sig framför allt åt handel, pärlfiske och sjöröveri. Britternas handelsskepp överfölls om och om igen under 1600- och 1700-talen och det koloniala svaret blev straffexpeditioner mot kuststäderna. Men i början av 1800-talet lyckades britterna genom förhandlingar ingå ett fredsfördrag med de lokala härskarna, emirerna, som då, likväl som nu, styrde i regionen. Piratkusten bytte namn till Fördragskusten (Trucial Coast) när britterna fick fri lejd genom persiska viken och kontroll över emiratens utrikespolitik, mot att lova emirerna beskydd mot ottomanerna och deras skatteindrivare.
Fram till 1950-talet livnärde sig invånarna som jordbrukare, boskapsskötande nomader eller fiskare. Det var extremt fattigt, förutom i Dubai som gjorde pengar som smuggel- och handelshamn och emiratet Sharja som tjänade på pärlfiske och en brittisk flygbas.
1958 fann man olja i Abu Dhabi och tio år senare gjordes samma fynd i Dubai. På kort tid blev området rikare och rikare av oljeinkomsterna och i slutet av 1960-talet beslöt emirerna av Abu Dhabi och Dubai att bygga en union för att kunna stå emot yttre hot. Just då var det de marxistiska rebellerna i Oman som oroade emirerna, senare skulle det bli islamisterna i Iran.
Totalt sju emirat gick 1971 samman i Förenade Arabemiraten och frigjorde sig samtidigt från britterna och sin koloniala status.
Många ur den unga befolkningen skickades till Europa och USA för att utbilda sig, och kom sedan tillbaka för att börja administrera den blomstrande ekonomin, som under 1970-talet växte med 16 procent om året. Uppbyggnaden av landet krävde stora mängder arbetskraft, vilken importerades från Asiens och Afrikas fattiga länder. De fick utföra de hårda jobben till låg lön och utan rättigheter. En tradition som hållits intakt sedan dess.
I dag
50 år efter oljefynden i Abu Dhabi fortsätter oljan att pumpa upp ur sanden. Förenade Arabemiraten har idag om-kring 10 procent av världens oljetillgångar och 4 procent av gastillgångarna. Av dessa finns nästan allt i Abu Dhabi, som säger sig ha olja för åtminstone hundra år framåt. I Dubai kommer oljan att vara slut inom några årtionden.
Inkomsterna från oljan låter de infödda invånarna i Förenade Arabemiraten njuta av gratis sociala förmåner, hälsovård och utbildning. Föräldrar får till exempel betalt för att sända sina barn till skolan.
Jämfört med grannlandet Saudiarabien är Förenande Arabemiraten ett relativt liberalt land. Men de totalitära dragen finns där. Alla domstolar måste ta hänsyn till islamisk lag (sharia) och i mål som rör mord, stöld och äktenskapsbrott dömer särskilda shariadomstolar. Enligt Amnesty används grym och förnedrande be-straffning som piskstraff och stening.
Politik
I Förenade Arabemiraten utgår all makt inte från folket, utan från emirerna. Emiren av det oljerika Abu Dhabi innehar presidentposten, medan Dubais emir är premiärminister. Tillsammans med övriga emirer bildar de ett federalt råd som styr utan övrig inblandning. Det hålls inga val och det finns varken politiska partier, fackföreningar eller intresseorganisationer eftersom sådana är förbjudna.
Inom emiratens gränser ligger all makt koncentrerad hos respektive emir. Något som har uppenbara fördelar när man vill visa sig handlingskraftig som diktator.
Ett belysande exempel: Under en vecka i höstas diskuterades trafikens farliga bilförare livligt i medierna. Många tyckte att man borde slå till stenhårt mot dem som kör vårdslöst eller bryter mot lagen. Och så, en dag senare: poff, fanns där en ny lag. ”Kör mot rött ljus och du förlorar körkortet”, basunerade medierna samstämmigt ut. Lagen trädde i kraft dagen därpå.
Medierna
Medierna är förbjudna att kritisera landets ekonomiska, säkerhetsmässiga och sociala politik och det är förbjudet att starta nya tidningar. Utländska tv-stationer som sänder granskas av informationsdepartementet.
Men i skydd av landets försök att skapa sig en liberal image försöker de lokala medierna flytta fram gränsen för vad som är tillåtet. Självcensuren är sträng och emirernas utspel presenteras alltid i positiva ordalag, men samtidigt rapporteras också försiktigt om arbetarnas miserabla situation och om de protester som varit.
Utrikespolitik och terrorism
Utrikespolitiskt pendlar Förenade Arab-emiraten mellan extremerna. De ställer sig bakom USA i deras krig mot terrorismen och låter amerikaner stationera sig i landet, huvudsakligen för att spionera på Iran.
Samtidigt har emirerna ett långt och väldokumenterat umgänge med terrorister. Dubais shejkfamilj har gett kända terrorister en lyxig fristad och staden har länge varit ett finansiellt nav för militanta islamiska grupper. Usama Bin Laden rapporteras ha överfört stora summor genom den regeringsägda Dubai Islamic Bank, medan talibanerna använde Dubais guldmarknad för att tvätta sina opiumpengar.
Journalisten Steve Coll skriver i sin bok Ghost wars om CIA:s planer på att döda Bin Laden efter al-Qaidas bombningar av USA:s ambassader i Nairobi och Dar es Salaam 1998. Avrättningen skulle göras med hjälp av missiler medan Bin Laden var på falkjakt i södra Afghanistan, men planen tvingades avblåsas innan den hade satts i verket eftersom terroristledaren hade jaktsällskap av en icke namngiven emir.
Samtidigt som USA idag ser Förenade Arabemiraten som en vän, är det troligt att Dubais emirer inte bränt alla sina broar till militanta islamister. Dubai är trots allt en av få städer i regionen som helt klarat sig utan bilbomber, attacker mot västerländska intressen eller terrorattentat över huvud taget.