I helgen som gick hade det gått 100 dagar sedan den nya regeringen installerade sig i Rosenbad. Kolorerade uppslag med de tre slipsarna och Maud Olofsson i samtliga tidningar och en ovanligt vacker dokumentär från SVT rundade av händelsen. Tillsammans skrev alliansens fyra partiledare också en gemensam artikel i Dagens Nyheter. ”Vi håller sams och satsar på nästa val”, var huvudbudskapet.
Och att alliansen, och främst ”de nya moderaterna”, redan satsar på nästa val är nog ställt bortom rimligt tvivel. Men att de håller sams inbördes är mera tveksamt. Höstens opinionsundersökningar pekar på allt annat. I själva verket är de tre mindre partierna förlorare alltifrån själva valresultatet till den kantrade representationen i den nya regeringen. Det visar sig i deras minskade handlingsutrymme att driva dagspolitiska frågor, det syns i medierna och det kan stämmas av i opinionen.
Något man också kan skönja i de återkommande opinionsundersökningarna är att den grupp socialdemokratiska kärnväljare som lämnade Göran för Fredrik verkar ångra sig. Det hela är paradoxalt. De var, till skillnad från de arbetslösa och långtidssjukskrivna, en redan omhuldad väljargrupp av socialdemokraterna – de vita, välavlönade, medelålders männen. Ändå valde de Fredrik, för att ångra sig redan nästa dag?
Regeringens väna torpeder, Littorin och Borg, må vara exakt de ideologiskt halvdammiga nyliberaler som de har anklagats för, men de har rätt i sak när de säger att de nu bara gör vad de utlovade i valrörelsen. På listan kan de triumferande bocka av den kanske viktigaste punkten på strategilistan för de nya moderaternas historiska seger: Att så split i arbetarrörelsen. De slog in en kil i en redan befintlig spricka, och detta emedan de var helt öppna med detsamma. Göran Persson blev slagen av just de flinande finansvalpar han öppet föraktar, och detta på grund av ”svek” från sina egna.
Tyvärr syns nu inte tillstymmelse till självkritik. Oppositionen tycks istället totalt förlamad, med undantag från en sällan skådad vrede från LO:s Wanja Lundby-Wedin. Man frågar stilla var den vreden fanns i valrörelsen? Och varför inte Wanja, på ett tydligare sätt, har lyfts fram som en lämplig efterträdare till Göran Persson, då hon faktiskt har något att säga?
Att socialdemokraterna är förlamade av sitt eget, alltmer ifrågasatta, centralistiska valberedningsförfarande förklarar bara en del av den sovande oppositionen. Varför gick vänsterpartiet i två, eller till och med tre delar under den förra mandatperioden? Varför har inte miljöpartiet kunnat göra gemensam sak med vänsterpartiet i en radikalare utrikespolitik? Och varför har röster inom socialdemokratin inte kunna göra sig hörda i frågan om ett vettigare samarbete över partigränserna?
Egna, och gemensamma, diskussioner är en förutsättning för att gå vidare.
Det kommer att finnas många givna tillfällen att rasa mot den nya regeringens politik, och det kan säkert verka kul för ett enskilt parti, om det skulle råka komma igenom i den politiskt färgade dagspressen, om än lite barnsligt och partiegoistiskt. Men viktigare är att våga vara självkritiska och bjuda in till öppna samtal – först då kan det bli lite tryck bakom utspelen. Och först då kan den förlamande depressionen släppa. Och vi vet ju alla hur den känns.
