När regeringen beslöt att driva igenom försämringar i a-kassesystemet och höja avgifterna trots att finansieringen redan var löst, varslade SAC om strejk. LO valde en annan linje, snällt sagt. Först några hårda uttalanden, sedan kallelse till ”i stället för strejk- demonstrationer”, följt av skrämselpropaganda till de LO-medlemmar som tänkte följa SAC:s strejkvarsel. Och Wanja Lundby Wedin säger i radioekots lördagsintervju 13 januari att det kan bli läge att behålla högerns a-kasseregler och avgifter och skattesänkningar till de högavlönade, om sossarna vinner nästa val.
Vad ska vi dra för slutsatser av det här?
Avgående redaktören för SAC:s medlemstidning Syndikalisten, Torfi Magnusson, skriver i sitt sista nummer att LO sabbade proteststrejken. Bra skrivet. Men hur tillämpar han sin genomskådning av LO? På tal om den kommande avtalsrörelsen skriver han: ”Det är länge sedan sannolikheten för konflikter i avtalsrörelsen var så stora som de är nu …” Och: ”Valet för LO står mellan kapitulation eller att visa att de faktiskt kan och är beredda att lamslå samhället genom strejker.”
Han förklarar inte varför LO skulle vilja mobilisera till kamp i år, nästan 100 år efter det att antiauktoritära och kampvilliga arbetare bildade SAC – med motiveringen att LO förrått arbetarklassen. Har LO blivit bättre sen 1910?
Förhoppningen om ett kämpande LO ligger i linje med SAC:s brev till LO-ledningen (fem organisationsnivåer ovanför medlemmarna) med inbjudan till dem att ställa upp med sina två miljoner medlemmar i strejken mot a-kassenedrustningen. LO svarade via massmedia: strejkvarslet är olagligt, och en majoritetsregering har rätt att driva igenom sina förslag.
Vi får vara tacksamma för att LO så tydligt visar att det främst är en valmaskin åt sossepartiet. LO får inte oroa väljarna i mitten, om Mona Sahlin ska vinna valet 2010. Och LO-toppen kunde lugnt bortse ifrån att några tusen ilskna medlemmar ville följa SAC:s uppmaning, tack vare den fullkomliga centraliseringen.
Någon kanske vill försvara SAC:s inbjudan till betonghäckarna med tal om taktik. Om LO tackade nej skulle deras medlemmar förlora ytterligare lite av sitt förtroende för ledningen. Men det är inte alltid det är klokt att vara smart.
Rätt pedagogik hade varit att rikta sig enbart till LO-förbundens medlemmar, våra arbetskamrater, och bjuda på våra erfarenheter: ”Era fackliga ledare kommer inte att göra något mot a-kasseförsämringarna, ni måste försöka tvinga dem.” Nu gav vi i stället LO-toppen en obegriplig komplimang genom att framställa dem som våra allierade.Vi spred förvirring när vi kunde ha bidragit till klarhet. Och det fortsätter med ”analysen” av läget inför avtalsförhandlingarna i år.
Att redaktörerna på Arbetaren behandlar LO som en allierad är jag van vid, men nu ser vi att SAC:s fackliga reorganisatörer gör likadant utan att någon protesterar, och det förvånar mig. De som gärna använder direkt aktion i den fackliga kampen och de som står närmast etablissemanget (eftersom de är mer journalister än syndikalister) har tydligen samma inställning till LO. De ser problemet som en del av lösningen.
Om det är så att LO är eller kan bli en organisation som försvarar arbetarklassen, borde vi inte gå in där då?
Det var troligen också ett misstag att föreställa sig att ”Medlemmarna rasar mot LO” (en rubrik i Arbetaren 46/06). Opinionen var inte så stark som vi tyckte i vår entusiasm. Det stöd vi fick från några håll i LO var välkommet, men ingenting jämfört med antalet fackanslutna som fann sig i den beordrade passiviteten.
Den gigantiska stölden var inte unik. 1992 körde Riksbanken och regeringen den svenska valutan åt h-e. Kronan förlorade 25 procent av sitt värde, priserna och räntorna steg och tusentals skuldsatta villaägare, bostadsrättsinnehavare och småföretagare förlorade det de lånat till men hade kvar stora delar av skulden. Därpå följde Perssons ”sanering”, som kostade jobben för många, till exempel i skolan och vården, samt knäckte åtskilliga av dem som var kvar. Gjorde vi uppror? Nej. Vi betalade bankakuten och bet ihop. Sedan avskaffades löntagarfonderna stegvis 1992–94. Pengarna gick inte tillbaka till dem de kom ifrån – löntagarna. Det handlade om nästan tjugo miljarder då. Gjorde vi uppror?
Alla de här tre miljardstölderna har begåtts av öppet borgerliga regeringar. Ser det ut som ett skäl till att rösta på vänsterpartiet och miljöpartiet för att få tillbaka en smygborgerlig regering? I så fall, smaka på den här: socialdemokratin har stulit arbetarklassens självförtroende och kampvilja. Och det är det som är förutsättningen för högerregeringarnas lyckade stölder.
Mot den bakgrunden är vårt krypande för arbetarförrädarna en hel liten tragedi. Att fortsätta som en ”självständig” facklig organisation men jobba i kommunisternas tradition, som ”vänlig pådrivare” åt LO och sossepartiet, är dödfött. När såg du en spermie befrukta en sten?
