Jag jobbade en gång på en märklig arbetsplats. Det fanns stora problem med verksamheten, men när vi anställda försökte tala om saken fick vi av ledningen höra att vi var ”negativa” och att problemen i själva verket var samarbets- och kommunikationssvårigheter. Således lades det ner en massa pengar på halvseriösa konsulter som skulle samtala och rollspela oss anställda till en ”bättre attityd”. Vid ett tillfälle tvingades vi sitta och skriva positiva omdömen på rosa post it-lappar, uteslutande positiva omdömen, eftersom vi behövde träna oss på att vara positiva.
”Om det finns knepigheter i relationen till enskilda personer, ja, då får vi försöka reda ut dem”. Så svarade Mona Sahlin till slut under presskonferensen i samband med partiledarkandidaturen på en ganska frustrerad reporters upprepade frågor om hur hon ser på kritiken från fackföreningsrörelsen. Även om det är förståeligt att en kandidat till s-ordförande måste göra vad hon kan för att i offentligheten tona ned motsättningar med LO, är svaret rent löjligt. De politiska motsättningarna förvandlas till knepigheter i personliga relationer, sådant som åtgärdas med ett rejält snack på fikarummet eller, i allvarligare fall, med nån slags teambuilding. Att lyckas ge ett så fullständigt apolitiskt svar på en central politisk fråga är något av en bedrift.
På socialdemokraternas hemsida lanseras nu Rättviseturnén. Begreppen ”rättvisa” och orättvisa” återkom också under Sahlins presskonferens. Hon formulerade sin vision av partiet som ”ett modernt, ilsket parti mot orättvisor”. Uppenbarligen har det suttit ett gäng
s-betalda kommunikationsexperter och kluddat nyckelord på whiteboards. Deras uppgift bör ha varit något i stil med att hitta ett begrepp som refererar till de ökade klyftor som människor ser och upplever helt utan att relatera till någon form av klassanalys.
Som förra veckans ledare i Arbetaren noterade, så var det inte bara så att klassbegreppet saknades under Sahlins presskonferenstal, hon har dessutom aktivt förpassat det till ”vårt partis barndom”. Den perfekta begreppskompromissen blev tydligen rättvisa och orättvisa. Det låter lagom vänster, lagom politiskt – men antyder inget om strukturer, systematik eller klasser.
En orättvisa kan vara slumpmässig, övergående, till och med trivial. Det är orättvist att utvecklingsländerna dras med illegitima lån, men det är också orättvist att min granne hade större tur med IT-aktierna än jag. Begreppet är närmast oändligt tänjbart och går – om man inte noggrant definierar det – att fylla med nästan vilken innebörd som helst. Att hitta någon som säger sig vara för orättvisa är omöjligt, varför den motsatta utsagan att vara emot orättvisa blir apolitiskt och åsiktsneutralt. Kommunikationsmässigt är det dock ofarligt och lätt att förstå också för ett dagisbarn.
Besattheten av enkla budskap och allmänt managementtänk gäller förstås inte bara Mona Sahlin. En mästare
i klassen är Maud Olofsson, som för några veckor sedan fick den viktiga frågan om varför de tre små borgerliga partierna har fått så lite makt i regeringen. Det höll hon inte med om! Tvärtom är de fyra partierna ”ett glatt gäng som har jätteroligt ihop och samarbetar jättebra!”.
Att själva politiken har förytligats är en ofta omtuggad fras som troligen inte är sann. Däremot har det främsta kravet på den politiska kommunikatören blivit att uttrycka sig apolitiskt. Annars kunde man gubevars riskera att stöta någon ifrån sig!
