Sedan valsegern i september har den borgerliga alliansen, med moderaterna i spetsen, inte sparat på krutet när det gällt att driva igenom utlovade förändringar. Höjd a-kasseavgift och skattesänkningar för dem som arbetar sjösattes snabbt och trots hård kritik.
På andra områden har det gått mer stillsamt till.
Vid sidan av miljöpolitiken är kultur- och medieområdet det som tydligast saknar en gemensam borgerlig agenda. Måhända kom den planerade offensiven av sig när Timbrominister Stegö Chílo tvingades avgå på grund av ideologiskt licensskolk redan tio dagar efter utnämningen.
Hittills går de kultur- och medie-politiska förändringarna snabbt att räkna upp: avtalstiden för public service-företagen SR och SVT har ändrats från sex till tre år och därmed gjort dem till föremål för tydligare politisk styrning, Barnkulturåret har skrotats, de av Riksdagen beslutade nya presstödsreg-lerna skjutits på framtiden i väntan på EU-kommissionens genomgång av hela presstödsmodellen, det fria inträdet på museerna – som lockat en stor och delvis ny publik – har slopats.
Dessutom har eurodiscoartisten och vikingafantasten E-type valts in i Stockholms skönhetsråd och kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth har flaggat för att öppna upp kulturbranschen för sponsring.
Dessa beslut pekar förvisso i riktning av avreglingar och ökad kommersialisering – minns den moderata devisen att ”kulturarbetare är företagare” – men vad de egentligen vill är svårare att sia om.
De medie- och kulturpolitiska utspelen har präglats av en närmast feodal touch, där statsråd och riksdagsledamöter agerar som om de fortfarande befann sig i opposition – till och med den nyliberale debattören Johan Norberg har kritiserat regeringen för att låta personliga preferenser styra kulturpolitiken.
I julas ville till exempel kristdemokraternas man i kulturutskottet, Dan Kihlström, slå ihop delar av SVT och SR och låta dem dela samma utrikeskorrespondenter. Lena Adelsohn Liljeroth har ifrågasatt om stora idrottsevenemag, som EM i fotboll, verkligen hör hemma i public service-utbudet.
Det har också glunkats om att fria teatergrupper och andra som bryter mot affischeringsförbudet ska bli av med sina bidrag som straff.
Förra veckan väckte folkpartiledaren en del uppmärksamhet när han på DN Debatt lanserade ett mediepolitiskt manifest. Slopat presstöd, utförsäljning av statliga Boxer för att bekosta en reklamfinansierad och rikstäckande konkurrent till SR och framförallt Ekot.
Återigen använder fp-ledaren ”mångfald” som honnörsord (minns den förra borgerliga regeingsperioden då Lars Leijonborg var en av arkitekterna bakom reklamradio-införandet, något som också skulle bidra till ökad ”kvalitet” och sund ”konkurrens”, något som i verkligheten blev tio kanaler som alla spelar samma låtar). Däremot gör partiet helt om i frågan om tv- och radiolicensen, nu säger man sig vilja behålla modellen.
Till tidningen Resumé sade Lars Leijonborg att slopandet av presstödet kommer att kompenseras av en slopad reklamskatt, något som förutsätter att alla tidningar finansieras av reklam – vilket långt ifrån alla klarar. Sverige lider redan i dag ett demokratiskt underskott inom tidningsvärlden, sedan socialdemokraterna slaktade det sista av a-pressen i slutet av 1990-talet är den borgerliga dominansen bedövande.
Än så länge säger sig moderaterna vilja behålla presstödet, men huruvida de kommer att kämpa för modellen vid en eventuell kritik från EU-kommissionen är omöjligt att sia om.
Och frågan är hur ett centerparti under Maud Olofsson och hennes nyliberala kronprins Fredrick Federley kommer att agera vid en sådan diskussion.
Annars är det knappast någon slump att just public service har hamnat i centrum för allians-utspelen. Den plötsliga omsorgen kring ”vad public service ska innehålla” som såväl moderater och kristdemokrater som folkpartister och centermedlemmar ägnat sig åt sedan valsegern måste ses utifrån år av ideologiskt färgade oppositionsattacker mot den licensfinansierade verksamheten.
SVT och SR är de sista bastionerna i ett alltmer avreglerat samhälle där snart sagt samtliga av medborgarnas gemensamma tillgångar har sålts eller planeras läggas ut till högstbjudande.
I april lägger regeringen fram tilläggsbudgeten, och vad gäller kultur och medieområdet har den redan utlovats bli mer förändringsivrig än hastbudgeten i höstas. Risken är att vi vaknar upp i ett medielandskap där public service reducerats till ett smalt elitutbud och där den ”kommersiella mångfalden” lämnas att göra resten av jobbet.
Om dessutom EU-kommissionen kommer fram till att den svenska presstödsmodellen strider mot konstitutionen talar mycket för en bister medieframtid.