En häpnadsväckande nyhet nyligen var att moderater nu tror på utbrändhet. Det var Stockholms borgarråd Kristina Axén Olin som gick ut i medierna och berättade om hur hon närapå bränt ut sig. Det hade blivit för mycket alkohol och tabletter, i kombination med för mycket arbete, förklarade hon. Till slut hade Axén Olin i sitt desperata tillstånd lämnat in skjortor till tvätt, men inte sina egna utan sin mans. Hon avlastade alltså sin egen rygg genom att lägga tvätten på någon annans, för att slippa ställa krav på sin man. Lågvattenmärket var att hon skyllde det ojämställda förhållandet mellan sig och maken på barnen: ”Vi har en väldigt traditionell arbetsfördelning hemma. Barnen förväntar sig att det är jag som gör saker.”
Barnen förväntar sig?
Annars är det väldigt fräscht att ställa krav nu för tiden. På dem som har det lite sämre alltså. Inte att ställa krav på rättvisa, det är hemskt ute. Kanske är det därför Axén Olin gärna driver en politik som ställer krav på arbetslösa, ”invandrare” och elever, i stället för på sin man.
Personligen verkar Axén Olin ha lika svårt som kvinnor i allmänhet att sätta gränser i sin nära omgivning, vilket innebär att kraven på den egna personen blir högre. Allt handlar om ekvationer: det är de rättvisa kraven på omgivningen som kan skapa utrymme för att kraven på en själv inte ska bli ormliga, utan i stället får dig att växa. Av sådana krav behöver man inte gå in i väggen.
Författaren och feministen Virginia Woolf talade om rätten till ett eget rum – själva förutsättningen för att kvinnor ska kunna vara kreativa. (I Axén Olins fall inte bara ett rum förstås, utan en hel villa. Och ett arbetsrum i Stadshuset. Och ett sommarhus i skärgården.) Men Woolf ställde också krav på kvinnor själva och hon var inte nådig i sin kritik: ”…ni är enligt min uppfattning skandalöst okunniga! Ni har aldrig skakat något imperium eller fört någon armé till strid. Shakespeares dramer är inte av er, och ni har aldrig bragt någon barbarisk stam i beröring med civilisationens välsignelser. Vad har ni för ursäkt?”
Ursäkten för min del skulle vara att jag hoppar över erbjudandet om att civilisera en barbarisk stam, det får höra 1800-talet till. Och högern. Men det är faktiskt befriande att någon talar till en i den tonen. Det är vetskapen om att jag måste bli bättre på att ställa krav på min omgivning, men att det också är sammankopplat med kraven på mig själv. Krav som inte ska vara orimliga utan livsbejakande. Låt mig dra två moraliska slutsatser av detta: Stå gärna upp för mig, men inte på någon annans rygg. Stå gärna upp för dig själv men skyll inte på barnen om du misslyckas.
