Köttet från vart tredje rådjur i Gävle är fortfarande otjänligt som mat, eftersom det innehåller för höga halter av cesium. Detta på grund av Tjernobylolyckan 1986. Det säger en hel del om riskerna med kärnkraft. Händer en olycka så får den konsekvenser för väldigt många år framåt.
I kölvattnet av klimatkatastrofdiskussionen öppnas nu en dörr på glänt för att eventuellt omvärdera synen på kärnkraftsavvecklingen. När klimatförändringarna visar sig slå igenom betydligt snabbare än vad många forskare tidigare befarat måste utsläppen av växthusgaser onekligen minskas dramatiskt och det snabbt. Enligt Arbetarens beräkningar i veckans tidning innebär det för Sveriges del att utsläppen måste ner med 80 procent till år 2030 – om inte medeltemperaturen ska stiga med mer än 2 grader sedan år 1900.
Frågan om kärnkraftens säkerhet blir därför desto viktigare att hålla vid liv. Den 25 juli i somras kokade hälften av kylvattnet i reaktortanken bort i Forsmark 1. Statens kärnkraftsinspektion, SKI, sammanfattar händelsen: ”Ingen risk för allvarlig härdsmälta”. Myndigheten gör bedömningen att det skulle tagit 5–6 timmar innan incidenten kunde lett till en härdsmälta om inga åtgärder vidtagits. Men åtgärder vidtogs och efter 45 minuter lyckades personalen få ned temperaturen i reaktorvattnet under kokpunkten.
Risken var alltså inte ”allvarlig” enligt SKI, men samtidigt låter det allvarligt att en härdsmälta så sent som i somras bara var 4–5 timmar bort. Den finska motsvarigheten till SKI gjorde dessutom en hårdare bedömning av Forsmarkincidenten, att en härdsmälta kunde ha inträffat redan efter två timmar.
Den senaste veckan har diskussionen om säkerheten i Forsmark fått ny fart, sedan tv-programmet Uppdrag Granskning satt ljuset på en intern rapport som bland annat uppmärksammar att säkerhetsnivån gradvis sänkts över tid och att incidenten den 25 juli förra året kanske aldrig skulle inträffat om säkerhetsnivån varit högre.
Kärnkraftspolitiken har länge varit motsägelsefull. Samtidigt som det finns ett riksdagsbeslut från 1997 om avveckling satsas miljarder både på att förlänga livslängden och på att öka effekten i de befintliga reaktorerna. I praktiken motsvarar detta anläggning av nya reaktorer.
Kärnkraften får aldrig ses som den stora lösningen på klimatproblemen. Skulle vi bygga nya kärnkraftverk för att få ner koldioxidutsläppen till vad naturen tål måste flera tusen nya reaktorer byggas. Det ska jämföras med att det i dag finns färre än 500 i hela världen. Dessutom skulle en sådan utveckling innebära att låsa fast energipolitikens resurser i en återvändsgränd. De miljarderna behövs till forskning och utveckling av förnyelsebar energi.
Det måste möjligen få ta längre tid med tanke på hur stort beroendet är och hur åsidosatt omställningen hittills varit, men visst måste kärnkraften avvecklas. Tre tunga argument är olycksrisken, avfallsfrågan och att den bygger på utnyttjandet av en ändlig resurs, uran.
Och hur mycket kärnkraften än kan tyckas ”behövas” när klimatet kräver en snabb energiomställning ska inga onödiga risker tas. Maria Wetterstrand har rätt när hon uppmanar statsministern att stoppa alla effekthöjningar i svenska kärnkraftsverk i väntan på att en internationell expertkommission granskat säkerheten.
Det handlar om betydligt mer än rådjursjakt.
