Ulla Johansson buntar på ett halsbrytande sätt ihop bland annat hälsokost, djävulsutdrivning, Waldorfskolor, indiska gurus, spåmän, kristna fundamentalister och alternativmedicin i ett fack som hon avfärdar som ovetenskapliga, flummiga och resultatlösa behandlingsmetoder (Arbetaren 01–02/07). Hon presenterar dock inga sakargument eller redogör för vad hon grundar sina anklagelser på.
Jag har inte heller mycket till övers för flera av de fenomen Ulla Johansson nämner, och alternativmedicin förtjänar inte att klumpas ihop med djävulsutdrivning och andra märkligheter. Hur vet Ulla Johansson att allt som inte klassas som skolmedicin är verkningslöst? Ytterst lite forskning har gjorts på det som kallas alternativmedicin. Många av dessa metoder bygger på kroppens förmåga till självläkning och på långsiktig förebyggande hälsovård, och många alternativmetoder är svåra att göra stora profiter på. Kan hända har det minskat viljan att investera forskningspengar i dem? Precis som att läkemedelsföretag visat sig ovilliga att forska i sjukdomar som främst drabbar fattiga? Vi inbillar oss väl inte att forskningen eller vetenskapen är neutrala? Ulla Johansson klagar på att medier och politiker är kritiklösa mot uppstickande alternativ – vi skulle kanske vara lite mer kritiska mot industrifinansierad forskning och läkemedelsföretag som tjänar pengar på vår ohälsa.
För bara ett par årtionden sedan sågs naprapati, kiropraktik och akupunktur som lika flummigt. Idag är de mer eller mindre etablerade behandlingsformer. Metoder baserade på dessa principer har praktiserats under mycket lång tid och av stora delar av jordens befolkning.
Anser Ulla Johansson att dessa människor är dumma? Lurade? Skulle människor verkligen fortsätta med metoder som uppenbart inte fungerar? Har vi själva alltid rätt? Vet vi allt som finns att veta, finns det inget nytt att foga till det vi redan vet? Vi skulle kanske bli lite mer ödmjuka om vi insåg att historiskt och globalt är det vår västerländska medicin som får anses alternativ.
Ja, förvirrade läror finns, bluffmakare finns, här som överallt annars. De människor finns som bara söker mening eller spänning i en tråkig tillvaro. De är dock inte representativa för de miljoner människor i världen vars vardag dessa praktiker är en del av. Det gäller inte de desperata som aldrig blir friska i den vanliga vården, som har blivit rekommenderade en behandling av någon de redan litar på, och det gäller definitivt inte de bolivianska indianer som går till byns shaman, de kineser som utövar qigong på arbetet och de sudaneser som av tradition botar sig med örter. Jag tror precis som Ulla Johansson på upplysning och vetenskap och skulle vara den första att välkomna oberoende forskning på alternativa metoder. Gränsen mellan tro och vetenskap är viktig att försvara. Vår västerländska medicin är också antagligen överlägsen i akuta sjukdomsfall. Har man varit med om en bilolycka och tarmarna hänger utanför kroppen ska man in för operation, ingen seriös behandlingsterapeut skulle ordinera örtbehandling mot det. Istället kan man kanske se de olika skolorna som komplementära.
Ulla Johansson kallar människors intresse för alternativbehandlingar en skam. Jag anser att det skamliga snarare är föraktet gentemot hundratals miljoner människors erfarenheter av andra behandlingsformer än de västerländskt etablerade.
