Planering och ransonering är vad världen behöver i dag. Det låter inte så modernt, liberalt, och tillväxtvänligt, men faktum kvarstår: Vår planet bryr sig inte om vad som är ”politiskt möjligt”.
Efter FN:s klimatpanels senaste rapport vågar knappast någon längre förneka att klimatförändringarna beror på människors utsläpp av fossila växthusgaser. Men trots en påtvingad reträtt lever motståndet kvar. Koldioxidhögern är trängd, men sparkar ännu. Ännu försöker de övertyga oss om att den globala kapitalismen sitter inne med lösningen på de problem som den har orsakat, och att den enda vägen ut består av mer av densamma. På Dagens Nyheters ledarsida kan man exempelvis läsa att det största hotet inte är klimatförändringarna. Att jorden, om ingenting görs, måste överges inom ett par generationer är inte det värsta tänkbara, ty enligt Niklas Ekdahl, chef för ledarredaktionen, kan ”klimatismen bli farligare än klimatförändringarna”.
Genom att utmåla ”klimatalarmismen” till den nya pesten försöker han och andra rädda den ”fria” marknaden. Minsta antydan om en demokratisk planering av delar av ekonomin skrämmer vettet ur liberalerna, så pass mycket att de hellre gör sig till förespråkare för skatter! Såväl DN-Ekdahl som Timbros Johan Norberg är nu anhängare av en internationell koldioxidskatt.
Precis som Sveriges regering skjuter de problemet ifrån sig – en internationell koldioxidskatt betyder först och främst ”något vi inte kan göra så mycket åt här hemma”. Men den främsta invändningen är att koldioxidskatter är helt otillräckliga åtgärder för att nå den icke förhandlingsbara utsläppsnivå som planetens överlevnad kräver; ingen vet om en koldioxidskatt skulle skapa en tillräckligt stor och tillräckligt snabb utsläppsminskning.
Nej, ska jorden räddas krävs ett utsläppstak som inte överskrids. Världssamfundet måste enas om en plan för minskning av utsläppen till en hållbar nivå och hålla sig till den. Vidare måste utsläppsrätterna fördelas rättvist mellan länderna, strikt utifrån folkmängd. Inte bara för att himlen är allas, utan för att det är enda sättet att få med sig även de fattiga länderna på båten. Och det är rimligt att samma princip används inom länderna: att ransonering av koldioxid, lika för alla, införs.
Utsläppsrätterna bör dock göras köp- och säljbara. Det underlättar för den redan industrialiserade världen att successivt anpassa sina utsläpp, och skapar dessutom inkomster åt den fattiga världen att bygga upp sin ekonomi. Inom länderna ger ransoneringen incitament att spara på koldioxiden och växla in mot pengar. Även där leder det generellt sett till en överföring från rika till fattiga. På internationell nivå kallas denna modell, som Arbetaren ännu är ensam förespråkare för i Sverige, för Contraction & Convergence. Efter visst huvudbry har vi beslutat att översätta det till Minskning & Utjämning. M&U-modellen – lägg det på minnet. På nationell nivå kallas det – i Storbritannien, där debatten hittills har nått längst – för Carbon Rationing, kolransonering.
Där har miljöministern David Miliband nyligen tillsatt en utredning som ska se över möjligheten att förse samtliga invånare med ett slags ”kreditkort” för koldioxid. Vid köp av resor, bensin, energi och annat dras koldioxidmängden av från ransonen. Sparade andelar kan säljas. Ransonerna minskas årligen till en hållbar nivå.
Framtiden ligger i planering och ransonering!
