Dags för 8 mars – internationella kvinnodagen! Många firar i hela världen. Grattis syster och framåt kamrater! Eller vad säger man? Kanske saknar kvinnogrupper moderna slogans som förenar. Det klatschigt formulerade budskap som sprids globalt handlar oftare om drycker och skor, tillverkade under vidriga villkor, än om systerskap. I denna värld, hur formulerar vi motstånd mot patriarkatet?
Jag var nyligen på World Social Forum, WSF, i Kenya. ”Folkets kamp, folkets alternativ” var forumets motto. ”Demokrati – en livsstil” en annan paroll. Flera kvinnogrupper som kämpar mot unkna traditioner använde ”Gör det själv” som metod och argument.
Bland masaifolket i Kenya och Tanzania är det vanligt att kvinnorna arbetar, medan männen äger och bestämmer. På WSF berättade Helen Masoon om sin situation och hur hon varit med och startat en kvinnogrupp. Masoon och de andra kvinnorna går upp vid tre på morgonen, tänder elden, mjölkar korna, skickar barnen till skolan, vaktar djuren, lagar maten, arbetar oavbrutet tills alla andra sover sent på kvällen. Kvinnorna bygger även husen. När det regnar och vatten läcker in genom lertaket, går kvinnan ut och lagar hålen så att det inte regnar in på mannen. Masaikvinnorna organiserade sig och sålde ett par djur, köpte flera nya, sålde igen och började spara vinsten.
Missnöjet från männen i byn var totalt, de kom med hot och trakasserier och menade att ingen egendom kan ägas av kvinnor. Trots att de blev varnade att fortsätta skaffade kvinnorna material och byggde fyra stabila hus till fyra medlemmar i gruppen. Hus med möbler och täta tak. ”Männen sov gott i sina sängar”, sade Helen Masoon, och så övertygades männen om att kvinnornas initiativ var bra, det kom ju männen till del…
Nu har det bildats fler kvinnogrupper i deras område och rådet från masaikvinnorna är: ”Gör det själv. Men tillsammans”. Inget nytt för den som är aktiv i en syndikalistsektion, hemmafixaren eller punkaren, och givande kvinnokamp lyckas med samma metod.
Till WSF kom också National Federation of Dalit Women, NFDW, en indisk organisation för de så kallade kastlösa. Kraven från det omgivande samhället är enorma. Det finns 46 typer av gratis arbete som daliter förväntas göra i Indien: bära undan döda djur, skrubba och städa. Familjerna förväntas skicka flickor till templet för att arbeta som prostituerade ”gudinnor”. ”Nu har vi börjat säga till de dominerande kasterna – gör det själv! Skicka era egna döttrar! Den dag de kommer och städar efter våra fester är vi bröder och systrar på riktigt”, sade Ruth Manorama, taleskvinna för NFDW.
Dalitkvinnorna nöjer sig inte. De vågar sitta ner och snacka, enas om en vision, arbeta för den och säga ”om hundra år är vi där”. Låter det lockande? Gör det själv.