Ett par veckor innan jag antog en stor utmaning och skulle börja jobba som skolinformatör i miljöfrågor, hade jag en dröm. Jag drömde att jag besteg ett högt berg. Väl uppe på toppen knuffades jag utför ett många hundra meter högt stup. Stel av skräck tänkte jag: Nu dör jag! Men genast kom nästa tanke: Innan jag dör ska jag njuta av att flyga! Jag svävade, flög och njöt. Och just innan jag skulle möta dödskyssen och slå i havet nedanför spändes ett skyddsnät ut, ni vet som på cirkus.
Jag tänker på den drömmen nu när internationella kvinnodagen just kommit och gått. Dagen är något av en pulsmätare på hur det står till med feminismen i landet. Till exempel publicerade Dagens Nyheter just den 8 mars en helsidesintervju med jämställdhetsminister Nyamko Sabuni. Som vanligt duckar hon för de flesta frågor. Hon reagerar inte på invändningen att arbetarklassen inte vill betala för medel- och överklassens pigsubventioner utan visar öppet var hennes lojaliteter ligger när hon svarar: ”Alla reformer kommer inte alltid alla till del.” Det enda svar hon har på åtgärder för att komma åt kvinnors låga löner är ”att underlätta företagande”.
Stiger pulsen? Faktiskt inte. För vi visste redan att vi inte kan ha några andra förväntningar på jämställdhetsministern som inte (!) är feminist annat än vad gäller engagemang mot hedersrelaterat våld.
Kanske kan en viss feministisk nytändning i parlamentet ändå bli aktuell i och med att Mona Sahlin nu blir ny s-partiledare. Hon är feminist, vilket resulterar i att hon tar ställning för till exempel kvoterad föräldraförsäkring, men eftersom klassperspektivet brister drar hon vissa märkliga slutsatser och landar liksom Sabuni i stöd till pigavdrag.
Nej, det är som väntat inte etablissemanget, inte den politiska och inte heller den ekonomiska makten (lägg ner debatten om styrelserna – det är en symbolfråga som berör extremt få!) som bjuder någon särskild pulshöjning. Som vanligt är det i alla de mindre mötena, demonstrationerna och kulturfeministsammankomsterna som nerven finns.
Efter en demonstration i Stockholm den 8 mars som fullkomligt översvämmas av en ny generation unga feminister går jag för att ta en utannonserad feministfika innan nästa demonstration: ”Vi tar natten tillbaka!”. Kön är oändlig. Maten är slut, men kvinnorna i köket fortsätter att baka bröd och ser till att servera mackor. Överallt surrar samtalen. Här möts vi, här ser vi varandra och här fylls energin på.
Ett par dagar senare fortsätter firandet av kvinnodagen på den frihetliga feministfestivalen på Kafé 44. Majgull Axelsson talar bland annat om vikten av att våga kritisera arbetarklassens ikoner för att inte svika sig själv som kvinna. Hon väcker viktiga frågor och rör publiken till tårar.
En av debatterna handlar om feminismens framtidsmöjligheter. Vad kan och bör göras? Ett klassblint ”systerskap” ratas av de flesta i panelen. Debattörernas mest konkreta slutsats är att engagemang och allianser i konkreta sakfrågor, allt från flyktingpolitik till rätten till heltid och arbetstidsförkortning är viktiga för att nå resultat.
Kanske är det så. Kanske är det också så att det inte finns några enkla svar på feminismens komplexa utmaningar.
Men vi vet att vi måste bestiga berg – tillsammans – ständigt beredda på risken att utsättas för våld längs vägen. Hur hittar vi bergstoppen som ger oss kraft att flyga? Det faktum att vi möts på kvinnodagen, är en vägvisare såväl som någon.
