De brittiska soldaterna greps av Pasdaran – Irans revolutionsgardister, där landets president Mahmoud Ahmadinejad började sin bana. Iran har anklagat sjömännen och marinsoldaterna för att ha beträtt landets territorium och hotar med att ställa dem inför rätta i iransk domstol. Storbritanniens premiärminister Tony Blair, som efter erfarenheterna av invasionen av Irak inte har varit en aktiv förespråkare av en militär intervention i Iran, reagerade starkt på gripandet. På en presskonferens i Berlin i helgen sade han att det Iran hade gjort var ”oberättigat och fel”, samtidigt som han förnekade att brittiska trupper skulle ha befunnit sig på iranskt vatten.
– Det får inte finnas någon som helst tvekan om hur allvarligt vi ser på denna handling, sade Blair och piskade därmed upp den hotfulla stämningen ännu mer.
Dock har Blair fortfarande inte uttalat sig om de fem iranska diplomater som greps av amerikanska styrkor i den kurdiska delen av Irak i början av januari och som fortfarande inte är släppta.
Visserligen grep Iran en grupp brittiska soldater redan 2004, men de släpptes efter tre dagar. I dag är den politiska kontexten en helt annan. År 2004 var Iran fortfarande inne i den reformistiska eran och miljonärsmullor som Rafsanjani försökte skapa relationer med väst för att berika sig själva.
Den gången hade inte Iran någon större användning för brittiska fångar, de gjorde mer skada än nytta och kunde därför släppas snabbt. Men den här gången vill revolutionsgardisterna jämna ut maktbalansen med väst, och syftet med fångarna är troligen att behålla dem åtminstone tills man får igenom en fångutväxling och de fem kidnappade iranierna släpps.
För exakt 27 år sedan kunde man bevittna samma spända stämning i Shatt al-Arab-sundet mellan Iran och Irak. Förutom hårda ordväxlingar om att den andra gjort intrång på det egna territoriet förekom våldsamma incidenter, som beskjutningar över gränsen, men fram till september 1980 var de ganska harmlösa. Så småningom invaderade den irakiska armén Iran med stöd av anklagelsen att Iran hade lagt sig i irakiska angelägenheter genom att stödja shiitiska rebeller. Detta var ett uppenbart aggressionskrig där Saddam Hussein hade USA i ryggen – men paradoxalt nog var det just därför en gudagåva till den islamiska republiken.
Vid den tiden befann sig nämligen den gryende teokratiska staten i en allmän uppgörelse med den organiserade arbetarklass som ockuperat sina arbetsplatser. Kriget blev en perfekt dödsstöt som riktades mot de progressiva krafterna: alla som inte slöt upp bakom den attackerade islamiska republiken var landsförrädare och straffades skoningslöst.
De senaste årens arbetarrörelse har hotat och underminerat det status quo som den islamiska republiken upprätthållit sedan början av 1980-talet. Till skillnad från reformiströrelsen är arbetarrörelsen fri från statsapparaten och kan därför inte lätt bli kontrollerad och till skillnad från studentrörelsen har den en potential att nå ut till de vanliga iranska arbetarna.
Rörelsen är utbredd över hela landet, decentraliserad och antar olika former hela tiden. Och den reser sig nu för att arbetarna inte har något annat val på grund av den utbredda fattigdomen, och i besvikelse över Ahmadinejads ännu inte införlivade vallöfte om att återföra Irans oljepengar till folket.
Dock är regimens svar, som antagligen hade varit mildare utan krigshoten, på varje protestyttring från arbetare mycket hård. Demonstrationer kriminaliseras, det råder ett strängt förbud mot strejker och fackliga ledare arresteras på löpande band och anklagas för att ha kopplingar – relationer och finansiellt stöd – till väst.
Senast greps lärare som protesterade mot bland annat låga löner och i skrivande stund är 150 av dem fortfarande fängslade. Regimen var snabb med att säga att lärarnas protester skulle betraktas som ett säkerhetshot när landet befinner sig under hot från USA (se Arbetaren 12/2007).
Den iranska regimen kommer inte att tjäna på en amerikansk eller israelisk attack eller invasion, men i den krigsatmosfär som råder – skapad av väst – passar regimens miljonärsmullor på att trycka ner arbetarklassen.
För varje nytt invasionshot, varje ny utländsk spion som upptäcks och för varje ny sanktion kommer fler fackligt aktiva arbetare att sättas bakom lås och bom och demonstrationer att slås ner brutalt.
