Det senaste valets småpartiraket blev som bekant varken Feministiskt initiativ, Piratpartiet, Sjukvårdspartiet eller Junilistan – utan Sverigedemokraterna. Med 2,9 procent av rösterna i riksdagsvalet, mandat i tre landsting och hälften av Sveriges kommuner blev Sd klart större än något annat parti utanför riksdagen.
Detta trots att både politiker och media har varit ytterst försiktiga med att släppa fram Sd i debatter. Taktiken att mer eller mindre tiga ihjäl dem tycks alltså inte funka, och nu sker den stora omprövningen – nu ska debatten tas. Redan har folkpartiets och moderaternas partisekreterare mött Sd:s ordförande Jimmie Åkesson i TV8, och näst på tur står Mona Sahlin.
Bara vänsterpartiets Lars Ohly står på sig: Att debattera med Sd i riksmedia är att ge dem en plattform att klättra vidare från, dessutom kommer demokrater med nödvändighet att förlora debatterna eftersom de förs utifrån Sd:s problemdefinition – invandring är ett problem.
Onekligen är det med viss bävan man följer denna nya inkluderande taktik. Att ”ta debatten” kan nämligen betyda helt olika saker. I värsta fall leder det till en dansk utveckling, där allehanda främlingsfientliga marginalröster släpps in och uppförstoras, och att de politiska partierna börjar anpassa sin politik efter extremrösterna. Det har inte bara lett till polarisering och diplomatiska svårigheter, utan framför allt till att människor med skyddsbehov slängs ut ur landet, eller att gifta par tvingas flytta över sundet.
I en debatt på Publicistklubben i måndags tycktes det som att även medierna håller på att omvärdera sin försiktiga hållning. Många åsikter framfördes om att partiet ska behandlas som ”vilket som helst”, att fördomar eller politiskt motstånd inte ska få färga bevakningen, att de ska vara ”konsekvensneutrala”, det vill säga inte fundera kring hur deras artiklar påverkar läsarnas syn på Sd. En ny undersökning från Quick Response om hur Sverigedemokraterna har skildrats i pressen under årets tre första månader oroar: Av omnämnanden i 248 artiklar var bara 12 av granskande slag.
Själv lutar jag åt att man bör ”ta debatten” med Sd, men inte betrakta det som ”vilket parti som helst”: Det är fortfarande ett främlingsfientligt, rasistiskt, nyfascistiskt parti, som ljuger och förvillar, och alltså måste partiets utspel nagelfaras hårt.
En trist bieffekt av den tidigare tiga-ihjäl-taktiken, som framhölls av Anna-Lena Lodenius, är att den i konsekvensens namn drabbade även de andra nya småpartierna, som därmed fick oförtjänt lite uppmärksamhet i valrörelsen.
Men framför allt tror jag att frågan är sekundär. Främlingsfientliga krafter växer oavsett om man tar debatten eller inte – så länge som den sociala grogrunden för deras hets kvarstår. Snarare än att släppa fram företrädare för Sd borde vi intressera oss för deras väljare. Uppenbarligen röstar man inte på partiet för att de driver ett framgångsrikt kommunalt förändringsarbete. Tvärtom hör det till ovanligheterna att Sd-ledamöterna ens dyker upp, än mer sällsynt är det att de öppnar käften eller lägger förslag.
Jag misstänker att en röst på Sd ses som det mest effektiva sättet att skicka en signal till makthavarna om missnöje över något – invandringen, integrationen, brottsligheten, what ever – men som på ett djupare plan grundar sig i ekonomisk och social otrygghet och brist på framtidstro. Långt viktigare än att ”ta debatten” är då att förändra politiken. Detta gör exempelvis folkpartiet, moderaterna och socialdemokraterna till särdeles olämpliga debattmotståndare.
