En riktigt härlig känsla i livet är att uppslukas av en text så till den grad att det nästan är omöjligt att lägga ifrån sig den. För egen del är jag svag för deckare. Men det finns också dokumentär läsning som fängslar mig; för några år sedan läste jag kursen Arbetslivets juridik och kom att inse att många rättsfall är just fängslande läsning av samma snitt som deckargenren: man bara måste få veta drag, motdrag, hur det slutar, vem som vinner och varför.
Fast allra mest intressanta är AD-domarna när en historia kommer i dagen som du inte tidigare kände till. För mig var det så att läsa om de vilda strejkerna, hamnarbetarstrejken i Göteborg och LKAB-arbetarnas stora gruvstrejk i Malmfälten i slutet av 1960-talet.
I samförståndets och den svenska modellens Sverige har den historieskrivning som berättar om andra erfarenheter än just samförstånd blivit väldigt osynliggjord. Detta trots att det konsekvent är den kollektiva kampen som skett utanför juridikens ramar som flyttat fram positionerna – och det handlar inte bara om några enstaka konflikter.
Enligt Medlingsinstitutets officiella statistik över arbetsinställelser i Sverige förekom det under perioden 1970-1990 i genomsnitt drygt 119 vilda strejker per år. Och håll i minnet att det var mot bakgrund av sprängkraften i nämnda vilda gruvstrejk i slutet på 1960-talet som arbetsmarknadslagarna Las och MBL ens kom till. Lagarna har sina baksidor, men den sistnämnda innebär bland annat också en viss uppluckring av arbetsgivarsidans ensidiga ”rätt” att leda och fördela arbetet.
Den pågående avtalsrörelsen inleddes med att LO enades om krav på ettåriga avtal. Med en regering som rivstartat med attacker mot fackföreningarna; med chockhöjd a-kassa, förändrade F-skatteregler och som vill skapa särskilda villkor för unga på arbetsmarknaden, var det fullständigt logiskt. Vad kommer härnäst när alliansregeringen gasar vidare för att öka klassklyftorna?
Men kravet på ettåriga avtal släpptes till det nätta priset av en pensionsuppgörelse när industrin var först ut och satte märke för resten av arbetsmarknaden. Bara gruvfacket reste sig från bordet då och vägrade acceptera villkoren om de inte fick underjordstillägg inskrivet
i det centrala avtalet, vilket de också fick.
Men nu följer striden om lön. 10,2 procents löneökning över tre år måste anses vara mycket lågt. Arbetarens tidigare kartläggning av avtalsrörelsen visar att löneutrymmet är minst 15 procent över tre år, sett till summan av förväntad produktivitetsökning och inflation (se Arbetaren 50/2006). Allt under den nivån innebär ökade vinster åt företagen, men de flesta LO-fack låter sig nöja.
Handels vågade gå ett steg längre och gruvfacket visar återigen sin stridsvilja i den lokala lönekampen.
När de lokala löneförhandlingarna visat sig gå trögt har gruvfacket skapat rutiner för att följa säkerhetsföreskrifterna fullt ut, vilket är så tidsödande att det blivit omöjligt att upprätthålla full produktion. Ingen stridsåtgärd hävdar arbetarna, men man kan möjligen ana ett motiv att sätta press på de lokala förhandlingarna, vilket LKAB är snabba att kalla ”olovlig” stridsåtgärd.
Företagens vinster och chefernas löner skjuter i höjden samtidigt som mer än 700 000 arbetare tjänar mindre än 19 000 kronor i månaden. De ekonomiska klyftorna har ökat stadigt de senaste åren. Så, ”olovligen” eller inte, det är när arbetare går samman och utnyttjar sin styrka som positionerna kan flyttas fram – vilket är nödvändigt för att ta itu med klassamhället. Där har SAC Syndikalisterna en viktig roll att spela.
