Tallinn är den huvudstad som ligger närmast Stockholm, men under årtionden var den estniska huvudstaden lika avlägsen som om den hade legat på andra sidan jordklotet. Efter självständigheten 1991 har Estland åter blivit ett av våra grannländer. Tallinn är ett av våra vanligaste resemål där både billig alkohol och den spännade historien lockar turister. Den estniska flaggan fanns överallt när vi den 24 februari i år, dagen då Estland 1918 blev självständigt från det ryska styret, promenerade runt i ett bistert vinterklimat.
Men runt bronsstatyn av den sovjetiske soldaten som befriade Estland fanns inga blåvitsvarta flaggor. En polisbil vaktade diskret medan enstaka människor passerade förbi och lade ner en bukett i det hav av blommor som redan låg på sockeln. Det var lätt att föreställa sig hur statyn den 9 maj, segerdagen i ”Det stora fosterländska kriget”, fungerar som vallfartsort för den knappa tredjedel av Estlands befolkning som är ryssar, merparten av dem ättlingar till de ryssar som flyttade till Estland under Sovjettiden.
Medan Estland i dag blomstrar ekonomiskt så är ryssarna andra klassens medborgare. De har förlorat det politiska inflytandet och många av dem saknar medborgarskap. För många ester är ryssarna bara en oönskad kvarleva från en långvarig ockupation.
I dagens ryska historieskrivning framhålls de sovjetiska insatserna för att besegra nazismen. Men samtidigt är det långt kvar till en uppgörelse med ockupationen av länder som Estland eller upprättandet av lydregimerna i länderna bakom järnridån. Ingen rysk politiker har gjort en gest i stil med den dåvarande tyske förbundskanslern Willy Brandt som i december 1970 reste till Warszawa och knäböjde vid minnesmärket över de judar som dödades i Warszawaghettot 1943.
Det är bara ett par minuters promenad från den plats där den sovjetiske soldaten stått staty till Ockupationsmuseet i Tallinn. Enbart under några dagar i juni 1941 deporterades 9 254 ester och här visas resväskorna som de deporterade fick ta med sig på godstågen till Sibirien. Här berättas historien om den skändliga pakten mellan Molotov och Ribbentrop den 23 augusti 1939 då Nazityskland och Sovjet delade upp östra Europa, vilket ledde till att Estland ockuperades och den 21 juli 1940 ”frivilligt” begärde att få medlem i Sovjetunionen.
I källaren, utanför toaletterna, finns skräckkabinettet; byster av sovjetiska och estniska kommunistledare. Och så skildras den baltiska frihetskampen 1989–1991 som slutade med att den estniska flaggan åter hissades på Hermann-tornet i Tallinn.
Men kampen för Estlands oberoende har också mörka skuggor. När Nazityskland 1941 bröt alliansen med Sovjet och gick till angrepp hälsade många ester tyskarna som befriare och många ester slogs sida vid sida med tyskarna mot den sovjetiska armén, en del av övertygelse andra som ett taktiskt val.
Nästa vecka är det 62 år sedan andra världskrigets slut.
I Moskva har nationalister blockerat Estlands ambassad sedan i fredags. I Tallinn har 156 skadats och en rysk man dött i våldsamma upplopp. I ryska duman kräver man att Estlands regering avgår och en del vill avbryta de diplomatiska förbindelserna.
Risken är nu uppenbar för storpolitiska förvecklingar. Flytten av statyn gav många ester en känsla av historisk upprättelse, men för de unga ryssar som nu vandaliserat handlade det också om en integrationspolitik som misslyckats. Och de ryska nationalister som sörjer Sovjetunionens upplösning vädrar morgonluft.
