Ensamkommande flyktingbarns ärenden ska vara av högsta prioritet för Migrationsverket, men så fungerar det inte i verkligheten. Handlingsutrymme för Migrationsverket skapar rättsosäkerhet för de ensamkommande flyktingbarnen, menar debattörerna som dagligen arbetar med dessa barn.
För ett drygt år sedan lades Utlänningsnämnden ned. En av anledningarna till detta var att öka rättsäkerheten i asylprocessen och minska handläggningstiderna. En i stort sett enig riksdag menade att tusentals ärenden inte behandlats med den rättvisa som anstår en rättsstat och det ansågs inte mänskligt att låta asylsökande uppehålla sig så länge i landet i väntan på ett beslut.
När det gäller ensamkommande barn så skall deras ärende ha högsta prioritet. Tidsramen man har satt omfattar tre månader. En fin ambition att sträva efter men inte ett måste. Att Migrationsverket inte har klarat av att leva upp till denna riktlinje är uppenbart. Bland de ensamkommande barn som befinner sig i Sverige har många väntat i över ett halvår.
Bara 5 av de 69 barn som bor på kommunala boenden i Malmö har ett ärende som överhuvudtaget är påbörjat. Ingen har hittills fått ett beslut. En överväldigande majoritet har alltså inte ens blivit tilldelade advokat eller handläggare.
De långa handläggningstiderna leder till en oerhörd psykologisk påfrestning för barn, som i många fall redan är svårt traumatiserade och saknar familjer. Den onödigt långa väntan på beslut påverkar inte enbart barnens välbefinnande utan även deras asylärenden negativt.
Frågan är vilket samband som finns mellan detta och det faktum att det inte finns en plan för hur de här barnen ska tas om hand vid ett eventuellt uppehållstillstånd. Vi menar att det kan vara ett medvetet val att förlänga handläggningstiderna just av den anledning att man inte vet vart dessa barn sedan ska ta vägen, då alltför många kommuner fortfarande vägrar att ta sitt ansvar.
Ensamkommande barn, vars familjer inte går att spåra eller de som inte har någon, kan Sverige inte avvisa. Men när man fyllt 18 år betraktas man inte längre som ett barn. De en gång ensamkommande barnen är helt plötsligt vuxna och ansvaret för dessa ser då helt annorlunda ut, liksom behandlingen av deras ärenden.
Nyligen tog Migrationsöverdomstolen ett vägledande beslut. Ärendet gällde en 17-årig pojke som kommit till Sverige tillsammans med sin mamma på grund av anknytning. Beslutet om avslag kom när pojken hunnit fylla 18 och därmed inte längre ansågs befinna sig i en beroendesituation till sin mamma. Detta innebär i förlängningen att alla handläggningar av ärenden ska komma att behandla den vid prövningstillfället aktuella åldern på den asylsökande. Det väsentliga ska enligt kommande praxis alltså vara förhållandena när beslutet om asyl fattas och inte när ansökan lämnas in.
En asylsökande som fyllt 18 och vars asylskäl inte är fullgoda i Migrationsverkets kritiska ögon kan avvisas, till skillnad från en asylsökande under 18.
Vi menar att ovan nämnda vägledande beslut därmed även riskerar att leda Migrationsverket till att medvetet välja att förlänga handläggningstiderna så att dessa barn ska hinna fylla 18 och på så sätt skapa ett större utrymme för avvisning.
I denna tolkning av ett av rättsväsendet klarlagt faktum lyser den så omdebatterade och eftersträvade rättssäkerheten tydligt med sin frånvaro.