När Fredrik Reinfeldt inledningstalar för ombuden på TCO:s kongress under tisdagen är det som om valrörelsen aldrig vill ta slut. Allt låter som hämtat från ett torgmöte i valrörelsens slutskede, bara med en nu allt tröttare och mer irriterad stämma som förklarar för kongressledamöterna att de har fått det bättre. Han exemplifierar med sjuksköterskan med en månadslön på 24 000 kronor; hon har fått 870 kronor mer. Han säger inte något om den höjda a-kasseavgiften för sjuksköterskan, mer än att han gärna tar debatten. Inte heller om de ökande boendekostnaderna. Antar att det bara är att ringa upp? Hon har fått det bättre. Reinfeldt talar till och med om ”mycket starka förbättringar”.
Således måste alla de förskollärare och sjuksköterskor som Reinfeldt nu jagar land och rike runt för att värva till nästa val ha fel. Fel, när de säger att de vill ha ökade resurser till de offentliga verksamheterna. Fel, när de vill korta både arbetsdag och arbetsvecka. Fel, när de efterlyser barnomsorg på obekväm arbetstid. Eller?
Statsministern kan inte hålla sig från att raljera över ”damerna i hemtjänsten” som har haft den dåliga smaken att stanna på samma arbetsplats i ”20, 25 eller till och med 30 år” trots att de är så missnöjda.
Reinfeldt talar i stället om vad som är rätt. Rätt är att de som redan jobbar ska jobba mer. Rätt är att kvinnor ska gå upp i arbetstid. Rätt är att de äldre ska fortsätta jobba – längre. Det stora utanförskapet, däremot, ja de kan få nystarts- eller instegsjobb. Tankarna går osökt till nyspråk och Orwellska. Men än värre blir det när Reinfeldt, som svar på TCO:s luddiga krav om att få livspusslet att gå ihop, utlovar – pusselbitar.
När jag ber Fredrik Reinfeldt konkretisera vad en ”pusselbit” skulle kunna vara blir svaret att det kan vara en av alla de pusselbitar regeringen har för avsikt att leverera. Och att en pusselbit kan innehålla ”lösningar som mormor och morfar”. Säg det till en ensamstående förälder med obekväm arbetstid, och med mor- och farföräldrarna på annan ort. I moderaternas Sverige är barnomsorgen nedmonterad till att lösas inom den biologiska storfamiljen.
Vi kliver tillbaka i tiden med stormsteg. Det finns inte en ensamstående förälder som inte ser igenom denna retorik, hur många varv statsministern än behagar åka runt Sverige och, som han säger ”prata för kvinnor”.
Märligt då, att Sture Nordh i sitt tacktal till Reinfeldt, noterar så stor samsyn mellan TCO och regeringen, trots att han dagen till ära fått in en debattartikel i dagens Nyheter som slår fast just att det viktigaste kravet bland de kvinnodominerade förbunden inom TCO är att få ”livspusslet att gå ihop”.
En rimligare tolkning av TCO:s stora enkätundersökning borde vara att vi ska dela på jobben. Så får vi det så kallade livspusslet att gå ihop. Så får ”utanförskapet” tillträde till arbetsmarknaden. Och vill man få fler i och upp i arbetsgrad måste det offentliga erbjuda den sociala service som krävs. Det finns ingen jämställdhetsbonus i världen som löser problemet med barnomsorg på obekväm arbetstid. Inte heller att vi arbetar längre dagar och har ett längre arbetsliv. Om detta vittnar inte minst sjuktalen bland de dubbelarbetande kvinnorna.
Vad TCO anbelangar är de otroligt bra på att plocka fram underlag för jämställdhetsdiskussioner. Men också otroligt bra på att sedan dra de mest märkliga slutsatser.
