Nu går vi från ord till handling och krossar massbilismen – med släggan i hand! Ungefär så skrev vi i ett pressmeddelande i början av 1990-talet när jag var aktiv i Fältbiologerna och vi jobbade med att uppmärksamma växthuseffekten.
Det lockade naturligtvis en massa journalister. Unga, arga miljöaktivister med släggor, vad skulle hända – skulle vi verkligen slå sönder folks bilar? Och det skulle vi. Fast bara en bil, en gammal skrot-Volvo som vi köpt och bogserat till Sergels torg i Stockholm där aktionen genomfördes – i direktsändning. Vi hade lyckats väcka nyfikenhet och nådde därför ut med vårt budskap.
I Göteborg genomfördes nyligen en rad mindre aktioner mot att Natos fartyg anlade stadens hamn inför sin största militära övning sedan andra världskriget (se inrikesnyheterna sidan 5). Tusentals demonstrerade, några aktivister paddlade ut mot ett av fartygen för att hänga upp en banderoll och några andra aktivister hoppade i vattnet och började simma ut till ett fartyg för att sätta upp en inplastad protestlapp. De sistnämnda stoppades dock rätt snabbt.
När jag läser om alla enkla initiativ tänker jag på när jag gick i gymnasiet och en aktivist från Greenpeace kom och föreläste. Hon berättade om hur hennes oro för miljön lett till att hon kontaktade organisationen och att de uppmanade henne att först plugga några år på högskolan och sedan återkomma. Vilket hon gjorde. Hennes budskap var att aktioner kräver stor kunskap och proffsighet. Vi var imponerade. Aktionsproffs, wow! Själva kunde vi alltså inte delta, vi hade ju vare sig utbildning eller erfarenhet – vi uppmanades i stället att betala in pengar.
Om man jämför några av Greenpeace väldokumenterade aktioner där de med hjälp av dyr utrustning tar sig fram till fartyg och fabriker för att måla sina protester eller vad det handlar om, kan mindre initiativ som till exempel sim-försöket i Göteborg te sig rätt taffliga.
Vad förändrar en enskild banderoll, en inplastad protestlapp? Antagligen inte särskilt mycket. Men i det här fallet är styrkan i aktionerna snarare att de var många – och därigenom ger ett massivt intryck. För aktioner måste inte vara proffsiga.
I fredags genomförde den nystartade klimataktionsgruppen Klimax en ny aktion i Stockholm (se sidan 5). Aktivisterna hällde ut sand utanför Resevaruhuset för att illustrera vad den globala uppvärmningen får för effekt i till exempel Botswana om uppvärmningen fortsätter som nu: Nederbörden minskar, vindarna tilltar och öknarna breder ut sig – landet läggs under sand, kanske redan inom 30 år.
De allra enklaste aktioner kan leda till att fler människor engagerar sig, protesterna växer och på sikt lyckas vända en pågående utveckling.
Just nu fylls medierna nästan dagligen av information om hur den globala uppvärmningen hotar hela planetens överlevnad. Samtidigt kräver inget politiskt parti så radikala utsläppsminskningar som är nödvändiga för att stabilisera temperaturen. Och en rad stora företag tjänar ekonomiskt på att uppvärmningen fortsätter. Ser vi tecken på en ny aktionsvåg vad gäller klimatet?
Låt oss hoppas det! För som Naomi Klein påvisat har företagen blivit alltmer beroende av sina varumärken och därmed också känsliga för negativ publicitet, vilket även små aktionsgrupper kan utnyttja. Detsamma gäller i den fackliga kampen där nygamla metoder som blockader, flygblad och aktioner visat sig framgångsrika när de får folk med sig. Vad väntar du på?
