Både fack och arbetsgivare utmålar sig som preliminära vinnare i Vaxholmsmålet efter EG-domstolens generaladvokat Paolo Mengozzis utlåtande den 23 maj. Men nog har facket störst anledning att jubla.
Domslut har ju ännu inte fallit, men oftast går domstolen på generaladvokatens linje. Och han slår fast att fackliga stridsåtgärder, i syfte att få ett företag från ett annat land att betala normallöner, inte bryter mot EU:s regler. Att det inte finns statliga minimilöner i Sverige utan att lönerna regleras i kollektivavtal förändrar inte detta faktum.
Detta är en stor lättnad för anhängare av den svenska, avtalsbaserade modellen – och för fackföreningar över hela Europa. Sverige behöver inte införa minimilöner, och fackföreningar har rätt att ta strid mot lönedumping.
Den andra stora frågan som EU-domstolen har att ta ställning till gäller Lex Britannia, en regel i MBL som ger svenska fack rätt att vidta stridsåtgärder mot utländska företag som redan har kollektivavtal med ett fack i sitt hemland. Svenskt Näringslivs Kent Brorsson tycker att det är anmärkningsvärt att generaladvokaten inte ger klart besked om Lex Britannia är förenlig med EG-rätten. Men så vitt jag kan bedöma gör han just det: MBL bryter inte mot EG-rätten, enligt Mengozzi.
Så i principfrågorna tycks facket – och regeringen, inte att förglömma – kamma hem full pott från Mengozzi. Men, som LO:s Erland Olausson kommenterar, ”som vanligt finns djävulen i detaljerna”. Herr generaladvokaten är inne på en del sidoresonemang som kan ställa till oreda längre fram när EG-domstolen avfattar dom och skickar tillbaka ärendet till Arbetsdomstolen, AD, i Sverige.
Bland annat menar Mengozzi att stridsåtgärder mot utländska företag måste vara ”proportionerliga” i förhållande till målsättningar som skydd av arbetstagare och motarbetande av social dumping. Proportionerlighet vid stridsåtgärder är ju ett begrepp som arbetsgivarna älskar och vill införa i konfliktreglerna.
Dessutom anser Mengozzi att AD ska pröva om samtliga villkor i Byggnads avtal verkligen bidrar till de utstationerade arbetstagarnas sociala skydd. Nyttan för en lettisk arbetare att betala 0,04 procent av sin lön till ”stöd till yrkesutbildning och främjande av utvecklingen av utbildning inom byggsektorn” kan förstås ifrågasättas – men samtidigt, om Byggnads skulle ha ett avtal för svenska företag och ett lite billigare avtal för utländska, så skulle ju i stället svenska företag diskrimineras – vilket inte är förenligt med EG-rätten.
Förhoppningsvis blir domen så småningom tydligare på dessa punkter. Tills vidare får vi glädjas åt att arbetsgivarhögerns dyra försök att riva sönder likabehandlingsprincipen på svensk arbetsmarknad ser ut att misslyckas.
Från EG-domstolen i Luxemburg till Europafacket i Bryssel är det inte så långt. Wanja Lundby-Wedin valdes som bekant förra veckan till ordförande för den till stora delar EU-finansierade lobbyorganisationen, som bara till namnet är en fackförening.
Europafacket har, trots det, gjort sig känt för en del stora mobiliseringar till Bryssel och andra ställen. Bland annat stoppades på så vis tjänstedirektivet. Men nu är det väl slut på det? LO har ju alltid motsatt sig gatudemonstrationer. Eller vågar man tänka sig att det skulle kunna bli tvärtom – att Wanja Lundby-Wedin nu, i den dubbla rollen av ordförande för Eurpafacket och LO – börjar se till att det även skickas busslaster med arbetare från Sverige till Bryssel nästa gång det drar ihop sig till massdemonstationer?
