Ett genombrott har skett i årets avtalsrörelse. Det är först nu, när det största kvinnodominerade LO-förbundet Kommunal slutit avtal, som vi ser vad kravet på en jämställdhetspott får för konsekvenser för löneutjämningen: Ett viktigt steg i rätt riktning.
Handels, även det ett kvinnodominerat låglönefack, var först ut att pröva modellen med en pott sedan industrin satt märke för de följande lönenivåerna inom andra branscher. Det gav oss en första fingervisning.
I sin samordning var LO-förbunden, utom industrin, överens om att kräva 205 kronor extra i månaden för kvinnor som tjänar mindre än 20 000 kronor i månaden, till en jämställdhetspott. Modellen innebär att andelen kvinnor under den lönenivån inom avtalsområdet avgör hur mycket som läggs till potten. Handels hade innan avtalet 62 procent kvinnor som tjänade mindre än 20 000 och krävde följaktligen 62 procent av 205 kronor till potten: 128 kronor. Efter segdragna förhandlingar fick de enligt Handels avtalssekreterare 110 kronor, och ett avtal som för första gången ledde till högre påslag i procent än industrin. Ett destruktivt mönster av lägre löneökningar till de kvinnodominerade förbunden var bruten.
När nu Kommunal slutit sitt avtal har ytterligare ett steg i rätt riktning tagits. Enligt LO-samordningen skulle förbundet kräva 164 kronor per år till potten, eftersom det till 80 procent består av kvinnor som omräknat till heltid tjänar mindre än 20 000 kronor. Men Kommunal kom ur förhandlingen med 600 kronor till potten, det vill säga 200 kronor per år.
Att summan till jämställdhetspotten skiljer sig så pass mycket åt mellan Handels och Kommunal bör tolkas som att de sammanställt förhandlingsresultatet på olika sätt. Handels ser potten som skillnaden i kronor mellan sitt avtal och industriavtalet, medan Kommunal räknar sina löneökningar i procent och lägger sedan till potten.
Oavsett hur man räknar innebär dessa två nyheter i avtalsrörelsen, att börja tala kronor i stället för procent och modellen med en jämställdhetspott, en framgång. För utan jämställdhetspotten hade kommunalarnas totala löneökning varit 1 925 kronor över tre år, men nu landade den i stället på 2 525 kronor.
Samtidigt återstår mycket innan kvinnor har likvärdiga villkor som män på svensk arbetsmarknad. Inom de kvinnodominerade branscherna kvarstår den ofrivilliga deltiden och otrygga anställningar två problemområden av gigantiska mått, vilket innebär ett nederlag för Kommunal som hade frågorna uppe i årets förhandling.
Den förra regeringen utarbetade i slutet av förra mandatperioden ett lagförslag som skulle ge deltidsanställda ökad möjlighet till heltid, men lagen lades aldrig fram för riksdagen. Och den nuvarande regeringen har helt avvisat tanken på en sådan lagändring. Därmed är det enbart upp till facken att åstadkomma förändring. Kommunal kom ur årets avtalsuppgörelse med ett löfte om att den lägsta deltidsanställningen blir 20 timmar per vecka, mot tidigare 17 timmar, samt en skrivning om att parterna ska göra en ”översyn” av hur anställningarna kan göras tryggare och fler få heltid. Men den översynen sker nu under fredsplikt utan juridiska möjligheter för facket att gå ut i konflikt. Här hade förbundet behövt visa sina muskler och kräva mer.