80 000 människor demonstrerade i lördags i Rostock mot den självutnämnda världsregeringen G8, vars toppmöte inleds i morgon onsdag i Heligendamm. Det var en stor och till allra största delen fredlig mobilisering som visar att toppmötesprotesterna inte är döda än. Samma problem som fanns i exempelvis Göteborg och Genua 2001 – en stor och konfrontationsinriktad polismakt jämte en betydligt mindre grupp maskerade demonstranter som gärna låter sig provoceras – tilläts förstås dominera nyhetsflödet. Arrangörerna hade hoppats kunna undvika bråk bland annat genom att låta representanter för ”svarta blocket” – som nu uppträder under beteckningen den interventionistiska vänstern – ingå i demonstrationsledningen, men trots detta tycks vissa hopplösa individer inte kunna låta ett enda tillfälle att slåss med polisen gå dem ur händerna.
I skrivande stund vet vi inte hur blockader mot själva G8-mötet och andra aktioner har avlöpt – risken för ytterligare våld är förstås beklagligt stor.
Men detta får inte förta den glädjande nyheten att G8:s politik mött stark kritik från en så talrik samling. Protesterna har satt radikala krav på dagordningen: skuldavskrivning för fattiga länder, mot privatiseringar och för en radikal klimatpolitik.
Den tyska värden Angela Merkel har satt klimatfrågan överst på dagordningen. Hon föreslog en gemensam skrivning om att tillåta högst två graders global uppvärmning och en målsättning att minska de globala utsläppen med 50 procent till 2050. Men inte ens detta helt otillräckliga mål – utsläppen måste minska med ca 85 procent till 2050 – väntas USA gå med på.
I torsdags gjorde George W Bush i stället ett eget utspel, som går ut på att de 15 länder som släpper ut mest koldioxid ska hålla möten och enas om (frivilliga) utsläppsmål i slutet av 2008. Att perioden sammanfaller med Bushs avgång som president är knappast en slump – ända sedan han tillträdde 2001 och då rev Kyotoavtalet i flisor har han haft som mål att fördröja klimatåtgärder. Vad som står på spel är FN:s linje med bundna åtaganden, dock på allt för låg nivå, eller USA:s linje att helt överge avtalade utsläppsminskningar, vilket bara kan leda till katastrof.
Ett annat utspel inför G8-mötet var när Kina i måndags offentliggjorde en plan för att minska koldioxidutsläppen. Kina behöver inte minska utsläppen enligt Kyoto, och även om landet inom några månader kommer att passera USA i utsläppstoppen är Kinas utsläpp per capita bara en femtedel av USA:s.
I planen finns åtgärder som energibesparingar och trädplanteringar, men Kina har inte antagit några utsläppsmål och vill heller inte underkasta sig några FN-krav eftersom de anser att de industrialiserade länderna bär skulden till klimatkrisen. Kina har både rätt och fel. Givetvis har de industrialiserade länderna ett mycket större ansvar, men för att planeten ska räddas måste även länder som Kina och Indien börja bromsa och sedan minska utsläppen. Detta måste dock kunna kombineras med (fortsatt) ekonomisk och social utveckling.
Uppenbarligen har inte slutsatserna från FN:s klimatpanels rapporter börjat sjunka in hos världens makthavare ännu – inte hos USA, inte hos EU, inte hos Kina. Det bådar inte gott eftersom FN-förhandlingarna om det som ska ersätta Kyotoprotokollet 2012 drar igång redan i december genom ett stort möte på Bali. Så vitt jag förstår är det bara fortsatt kamp och fortsatta mobiliseringar som kan få världens ledare att vakna.
