Klimat- och miljöfrågan har den senaste tiden legat i toppen på dagordningen i politiken, media och samtalen runt våra köksbord. Den samsyn som tycks råda kring begreppet ”hållbar utveckling” är oroande. De flesta tycks tro att detta begrepp betyder en slags allmän miljövänlig hållning. Så är det dock inte.
Begreppet hållbar utveckling växte fram under 1970-, 80-, och 90-talens officiella, globala miljödiskussion. Denna process resulterade i Agenda 21 genom vilken alla länder (åtminstone i väst) förband sig att formulera strategier för hållbar utveckling som skulle omfatta alla delar av samhället. Ramarna för denna utvecklingsstrategi slår fast att miljöskydd, ekonomisk tillväxt och teknologi ska utvecklas hand i hand.
Diskussionen om miljöhänsyn eller ekonomisk tillväxt, som fördes av 60-talets och det tidiga 70-talets miljörörelse förändrades nu till miljöhänsyn och ekonomisk tillväxt. Under 2000-talet har denna förskjutning lett till att ekonomisk tillväxt beskrivits som själva förutsättningen för ett ekologiskt uthålligt samhälle.
Fixeringen vid teknologiska lösningar stärks av att teknologin hjälper till att göra miljövänlighet lönsam och tillväxtfrämjande. Med hjälp av nya, konkurrenskraftiga tekniska system ska produktion, infrastruktur, ”naturlig” och mänsklig aktivitet göras mer miljövänlig, styrbar, kontrollerbar och säljbar.
Begreppet hållbar utveckling är jämnårigt med nyliberalismen och uttrycker marknadsliberalernas våta dröm att tillväxtekonomin ska vara förenlig med allting under solen, inklusive levande ekologiska processer.
Tanken är att medskapande medborgare förvandlas till konsumenter och att det vi kan göra för att medverka till den hållbara utvecklingen är att konsumera rätt, det vill säga miljövänligt och helst rättvist. Miljön har blivit ett av de starkaste argumenten och styrmedlen för att fösa in oss alla i den, ur politisk och existentiell synvinkel, klaustrofobiska mardrömmen konsumtionssamhället. Ju mer pengar du tjänar, ju mer du kan konsumera, desto starkare kan du gestalta din önskan om planetens överlevnad.
Strategierna för hållbar utveckling innehåller inte minsta lilla frö till ifrågasättande vad gäller den liberala tillväxt- och konsumtionstanken och/eller det industriteknologiska samhällets förmåga att lösa miljöproblemen med hjälp av mer teknologi, mer expertifierad kunskap, mer kontroll, mer konsumtion – alltså av de faktorer som kan och bör misstänkas ha bidragit till problemets uppkomst.
I botten på begreppet hållbar utveckling ligger antagandet att människan och mänskliga samhällen är något helt annat än natur och därmed separerade från naturen. Detta grundantagande kan i värsta fall leda antingen till en ekofascistisk hållning där människan förklaras skadlig för jorden och både bör, om så med våld, underordna sig de lagar som anses gälla i naturen. Den andra sidan av myntet är synen på människan som överlägsen och legitim härskare över planeten, med rätt att styra efter sina antagna behov. Denna tolkning har lett oss dit där vi är i dag.
Det är nu dags för en ny fördjupad miljödiskussion, där begreppet hållbar utveckling synas i sömmarna. Inte bara utifrån ett socialt och ekonomiskt globalt rättviseperspektiv. Även existentiella, filosofiska och politiska perspektiv måste få ta stor plats i en förnyad reflektion.
För mig och andra som är övertygade om att mänsklig överlevnad med värdighet är oupplösligt kopplad till samhörighet och delaktighet inte bara med klass eller kön, utan med alla levande processer på vår planet, är önskedrömmen en folkrörelse där nya och glömda frågor kan diskuteras av alla, inte bara experter och politiker.
Det finns mycket att samtala om. Den relationella och existentiella karaktären hos miljöfrågan innehåller en möjlighet till en radikal diskussion om de fundamentala frågor som även den tidiga arbetarrörelsen ställde. Dessa frågor om frihet, livskvalitet, värdighet och delaktighet är absolut inte slutgiltigt besvarade och synnerligen relevanta i detta reviderade och utvidgade perspektiv. De politiska, teknologiska och industriella framstegen löste temporärt några av våra problem men skapade också nya, mycket allvarliga.
Första steget är att vi slutar låta lura oss att tro att miljödiskussionen rör sig i ett politiskt och filosofiskt tomrum. Förhoppningsvis kan diskussionen förändras från en skådeplats för skuld och vanmakt till en plats där kreativ och radikal kulturkritisk reflektion ger kraft, förståelse och inspiration till skapande handling.
Pia Skoglund är lärare i ekosofi vid Karlstads universitet.