Bråket efter förra lördagens jättedemonstration såg ett tag ut att spräcka den breda alliansen bakom protesterna. En vecka senare har bilden förändrats.
Det som etsar sig fast är inte de gatustriderna intill Rostocks hamn utan den surrealistiska bilden av tusentals aktivister i ringlande rader längs åkrarna i säkerhetszonen utanför Heiligendamm – en massuppvisning i civil olydnad, trots den extrema närvaron av poliskolonner och helikoptrar.
Uppskattningsvis tiotusen deltog i blockaderna av tillfartsvägarna till toppmötet, merparten minutiöst arrangerat av det tyska nätverket Block-G8. Blockaderna pågick parallellt med toppmötet, från onsdag till fredag förmiddag.
Polisen överraskades av aktionernas omfattning. Den omtalade femfingertaktiken, som i princip gick ut på att aktivisterna lugnt och sansat spred ut sig i grupper och promenerade förbi polisen, fungerade.
– Blockaderna har varit en succé. De visar på styrkan hos de gräsrotsrörelser som deltagit i protesterna, menar Sven Giegold i tyska Attacs koordineringsgrupp och och en av dem som deltog i blockaderna.
Till viss del upprätthölls polisens löfte att använda så kallade de-eskalerande metoder. Men på flera håll möttes aktivister av vattenkanoner, tårgas, slag och övervåld.
Polisen koncentrerade sig på en av de tre stora vägblockaderna, intill den västra infarten till Heiligendamm. Demonstranter spolades sonika bort med vattenkanoner, i ett försök att hålla den sista av infarterna till Heiligendamm öppen. Flera aktivister skadades vid insatserna.
En svartklädd polisinfiltratör upptäcktes i blockaden vid den östra infarten. Enligt vittnesuppgifter – som polisen förnekar – ska infiltratören manat blockaddeltagarna till stenkastning.
På vilket sätt toppmötet stördes av vägblockaderna är oklart. Transporterna fortsatte vattenvägen (förutom när Greenpeace skickade elva gummibåtar mot mötet), med helikopter och stundtals genom den västra infart där blockaderna vid upprepade tillfällen skingrades.
För aktivisterna var symbolvärdet desto större. Massblockaderna återerövrade, inte bara den demonstrationsfrihet som myndigheterna sökt förhindra, utan också initiativet och – för många utomstående – legitimiteten för hela G8-mobiliseringen.
– Det är en stor seger, jublade Christoph Kleine, en av organisatörerna bakom Block-G8, som också uttryckte förvåning över hur relativt smärtfritt blockaderna gått.
– De lyckade blockaderna av G8 blev en fest för den globaliseringskritiska rörelsen. G8-spektaklets tid håller på att rinna ut, våran tid har bara börjat, skriver Interventionistische Linke i ett uttalande.
I den tyska vänstertidningen Die Tageszeitung konstateras att ”alliansen står sig”, det vill säga det breda samarbetet mellan allt från kristna NGO:s, miljörörelse och Attac till vänsterradikala Interventionistische Linke. Nätverksbygget bakom protestveckan har pågått i över två år och Die Tageszeitung och andra vädrar en ny ung vänster.
– Det här är en mobilisering som skett utan de stora fackföreningarnas hjälp. Vi arbetade hårt för att få med dem, men lyckades inte. Att mobiliseringen ändå blev så stor är ett styrkebesked, säger Sven Giegold.
Många aktiva i DGB – tyska LO – och inte minst de tunga fackförbunden IG Metall och Verdi, framför allt dess ungdomsavdelningar, har visserligen varit på plats. Men officiellt har facket inte deltagit i mobiliseringen.
Walden Bello i nätverket Focus on the Global South, affischnamn för den globala rättviserörelsen i Syd, betraktar mobiliseringarna i Tyskland som en återkomst för en radikal globaliseringskritisk rörelse i Europa.
– Stämningen påminner om protesterna mot G8 i Genua 2001, i motsats till de i Skottland för två år sedan. I Skottland var det hela lamt, urvattnat på politiskt innehåll och kapat av rockstjärnor som Bob Geldof. Här i Tyskland har en stark gräsrotsaktivism och vilja att förändra dominerat, menar en nöjd Bello.
Det politiska utfallet av mobiliseringen är mer oklart. Medialt har bråket efter lördagens jättedemonstration utnyttjats maximalt för att rättfärdiga den kvävande polisinsats som till slut kom att omfatta över 17 000 poliser – en insats som inför protestveckan kritiserades hårt i Tyskland, satte sin prägel på hela veckan och som pekar mot en alltmer paranoid och avskärmad syn på internationella toppmöten.
Genom de lyckade blockaderna svängde pendeln delvis åter över till aktivisternas favör. Mediebilden av bråket i Rostocks hamn efter lördagsdemonstrationen har ifrågasatts. Siffrorna över antalet skadade poliser bedöms som kraftigt överdrivna, och kritik riktas åter mot den extrema polisinsatsen och över 1000 gripanden som gjorts under veckan.
Den alternativkonferens som anordnades samtidigt som blockaderna drog endast 2000 deltagare. Budskapet från blockaderna som sådana dominerades av två ingredienser: ett återerövrande av rätten att demonstrera och betonandet av G8 som en illegitim världsregering och del av en orättfärdig världsordning.
Angela Merkel och G8-ledarna lyckades emellertid slippa undan mycket av den politiska kritiken bakom kilometrarna av taggtrådsstängsel. I större medier dominerar intrycket av att G8-ledarna ”trots allt” nådde en kompromiss – man hänförs av att de som bär ansvaret för världens klimatproblem ”överväger” att göra något åt saken.
Det politiska avtrycket av mobiliseringen kring G8-toppmötet handlar med andra ord mer om rörelsens pånyttfödelse. Och här finns anledning att dela Bellos och de tyska arrangörernas optimism. Den globala rättviserörelsen tycks långtifrån ha somnat in. Tvärtom, när den förlamande Bush-eran nu går mot sitt slut, när klimatproblemen väcker allt starkare opinion, samtidigt som sociala klyftor fortsätter att växa och gemensam välfärd demonteras i den företagsledda globaliseringens tecken – ja, då finns all anledning att misstänka att protesterna i Tyskland inte är någon isolerad händelse.
