Höjda kvinnolöner, höjda lägstalöner och bättre pensionsvillkor är några resultat av årets avtalsrörelse som nu går mot sitt slut.
Men de flesta är både nöjda och besvikna när Arbetaren ringer runt för att sammanfatta.
Det stora trendbrottet kom tidigt när Handels skrev nytt avtal, betydligt högre än det IF Metall förhandlat fram och frångick därmed ordningen där industrins avtal sätter normen för övriga. Även Kommunal förhandlade sig till en bättre löneökning än industrin.
Det var en seger för jämställdhetssatsningen, men långt ifrån alla är nöjda för det. En av de mest aktiva klubbarna under avtalsrörelsen var Volvo Lastvagnar i Umeå där Jan-Olov Carlsson är vice klubbordförande. Han gratulerar Handels och Kommunal, men är besviken på LO och menar att arbetsgivarna hade kunnat pressats betydligt hårdare:
– Vi hade bra läge i och med kombinationen av att industrin gick rekordbra och att alla kommuner och landsting verkar ha gjort stora överskott. I hela samhället fanns det uppenbarligen möjlighet att begära lönelyft. Vårt krav var ett ettårigt avtal. Vi blev besvikna över lönenivåerna och att det blev treåriga avtal. Det är nästan som om det var en beställning. Industrin gillar långsiktiga avtal och man vill ha en borgerlig regering som under tre års tid kan genomdriva förändringar utan minsta risk för oro på arbetsmarknaden. Det är sjukt, säger Jan Olov Carlsson.
Sammantaget har fler strejkvarsel lagts under årets avtalsrörelse än under förra avtalsrörelsen. Ingemar Göransson som är utredare i lön- och avtalsfrågor på LO menar att det beror på att arbetsgivarna tidigt vill ta till medling:
– Det är en trend som vi ser från deras sida. Vi har lagt så många varsel för att få tryck i förhandlingarna, så fort man tar in medlare går man med på dåliga kompromisser i stället för att ha ett konstruktivt förhandlingsarbete.
Flera förbund har haft särskilda krav. Till exempel förhandlade Seko till sig årsarbetstid för sina 3 000 säsongsanställda medlemmar, kabinpersonalen fick efter strejk igenom längre raster och Byggnads har nu rätten att utse vem som ska förhandla på arbetsplatserna. Men enligt Ingemar Göransson är pensionsavtalet det viktigaste som kommit ur avtalsrörelsen.
– Det är ingenting som folk kommer att känna av när de får sin lön, men de kommer att se resultatet när de går i pension, det är ett mycket bra avtal. Något annat positivt är att nästan alla förbund har drivit frågan om höjning av lägsta löner, där lyckades Livsmedelsarbetareförbundet bäst. Det är viktigt att hålla i golvet.
Han påpekar att tjänstemännen och akademikerna fått igenom liknande löneökningsutrymme till skillnad från tidigare avtalsrörelser:
– De har fått igenom 10,2 procent. De brukar få lägre eftersom de har högre löneglidning. Det är en provokation och utmaning mot vår lönepolitik, klyftan mellan arbetare och tjänstemän kommer att öka.
Vänsterpartisten Josefin Brink, som sitter i riksdagens arbetsmarknadsutskott, menar att lönenivåerna i avtalen ligger på en hyfsad nivå men att fackförbunden inte lyckats med att driva igenom arbetstrygghet.
– Det mest positiva är att Handels och Kommunal fick igenom högre löneökning än industrin. Äntligen! Det är ett stort steg mot en rimlig lönebildning. Men Kommunal har inte lyckats med det stora problemet med deltider och visstidsanställningar. Jag tror att man måste ha en lagstadgad rätt till heltid.
Från LO:s sida tycker man att kvinnopotten var ett steg i rätt riktning, men att det kommer ta lång tid innan löneklyftan mellan kvinnodominerade och mansdominerade branscher suddas ut.
– Kvinnopotten har nästan inte gett resultat, vi måste fortsätta gneta. Det kommer ta lång tid, säger Ingemar Göransson.
Jan-Olov Carlsson instämmer och tror att industrin i slutändan kommer att få högre löner än servicesektorn när väl alla lokala avtal är klara.
Birgitta Nordmark Aronson är biblioteksassistent i Luleå och sitter i SAC:s arbetsutskott. Hon förstår inte varför man kämpar för rätten till heltid.
– Jag tycker det där är helt fel. Det är rätten till heltidslön man ska ha. Det har pågått projekt här i Luleå med att man arbetar sex timmar med åttatimmarslön. Det har visat sig mycket bra. Folk mår bättre och utvecklas mer på sitt jobb, även om det det kostar mer för arbetsköparna.
Hon tycker att det var bra att Kommunal fick en högre höjning men att de vek sig för tidigt.
– De vet ju inte vilken kraft de har som de kan använda sig av. Vad man skulle kunna uppnå genom att strejka till exempel. Det är helt värdelöst att de skrev på treåriga avtal och binder sig när det kan hända så mycket under tiden. Som syndikalist har man alltid möjligheten att göra något annat, men de stora facken har inte det, säger Birgitta Nordmark Aronson.
Hon har inte märkt av någon ökad facklig aktivitet på sin arbetsplats under avtalsrörelsen, det har inte heller Jan Olov Carlsson på Volvo. Däremot menar han att i och med gruvstrejken och en del andra konflikter har kampen vitaliserats.
– Det finns en viss opinion som tycker att kamp är viktigt – både mot pamparna och mot industrin. Men det är bara 10 procent av alla arbetsplatser som har något avtal och man ska inte utesluta att det blir fortsatta lokala strider. Det är inte förrän in på hösten vi kan se hur det fackliga engagemanget varit.
Fakta / Tolv varsel, tre strejker
Löneökningsutrymmet ligger på mellan 10,2 och 13,8 procent under tre år för LO-förbunden. Av utrymmet är 0,6 procent öronmärkt för pensionsavtalet.
Tre miljoner anställda omfattas av de cirka 500 avtal som ska träffas under 2007.
Hittills är cirka 200 avtal klara, omfattande cirka två miljoner anställda. Återstår gör bland annat avtal för staten samt för lärare och läkare med Sveriges kommuner och landsting som motpart samt flera avtal för Seko och för transportbranschen, inklusive flyget.
I år har hittills tolv centrala varsel utfärdats, av dem har tre utlösts.
Byggnads konflikt gav cirka 3 200 förlorade arbetsdagar. Utöver Byggnads har även elektrikerna och SAS kabinpersonal strejkat.
