Som väntat blev G8:s resultat i klimatfrågan ett lamt handslag, en till intet förpliktande gest. Tvärtemot vad exempelvis DN:s ledarsida påstod (10/6) enades staterna inte alls om kraftiga reduktioner av utsläppen av växthusgaser. I toppmötets deklaration står bara att G8 ska överväga en halvering av de globala utsläppen till 2050 (vilket dessutom är alldeles för lite för att rädda planeten).
Förbundskansler Angela Merkel utropas till klimathjälte för att hon förmådde George W Bush att skriva under på att FN:s klimatprocess, UNFCCC, är det lämpliga forat för fortsatta förhandlingar. Men trots att Bush rev upp ratificeringen av Kyotoprotokollet 2001 och gjort diverse utspel om förhandlingar vid sidan av FN, har USA aldrig frånträtt UNFCCC. Även det alltså en ickeseger. Vilka ”viktiga steg för att skapa ett långsiktigt hållbart arbetssätt för världssamfundet” som exempelvis Svenska Dagbladets ledarsida anser att förbundskanslern bidrog till är därför gåtfullt.
Men om G8 är förlamat i klimatfrågan – och bör så vara, G8 har ingen legitimitet – är de desto mer ense om andra saker, framförhandlade i skuggan av klimatfrågan. Exakt vad som sades runt förhandlingsbordet vet vi förstås inte, men att döma av mötesdeklarationen drömmer G8 fortfarande nyliberala drömmar om ett globalt investeringsavtal och ökat patentskydd. Detta är nämligen de två första punkterna i deklarationen.
Motståndet mot ett investeringsavtal inom världshandelsorganisationen WTO har varit kompakt från fattiga länder och globaliseringsaktivister, och var starkt bidragande till WTO-krascherna i Seattle (1999) och Cancun (2003). Det är den rika världens företag som driver på för regler som försvårar eller omöjliggör för fattiga länder att säga nej till utländska direktinvesteringar. Dessa måste självfallet ha möjlighet att besluta om investeringar så att de gynnar utveckling, inte suger ut länderna.
G8 döljer egenintresset i vackra formuleringar. De talar om ”investeringsfrihet” – som om investeringar var en av de grundläggande mänskliga rättigheterna – och hur viktigt det är för ”ekonomisk tillväxt, välfärd och sysselsättning”.
Vad gäller patent och immateriell egendom finns redan ett starkt kritiserat avtal integrerat i WTO – det så kallade Trips-avtalet. Det finns all anledning att se över det, eftersom vi vet att det har begränsat fattiga bönders rätt att spara utsäde, gett storföretag möjligheter att genom biostöld patentera existerande liv som grödor, och förhindrar fattiga länders möjlighet att tillverka billiga, livsnödvändiga mediciner.
Många länder och folkrörelser kräver att Trips-avtalet revideras, men G8 vill förstås gå åt andra hållet, pådrivna särskilt av läkemedelsindustrin. Deklarationen understryker ”starkt vårt engagemang för att bekämpa stölder och förfalskningar” eftersom dessa ”hotar hälsa och säkerhet”. Men kopierad medicin är tveklöst bättre för hälsan än ingen medicin.
Om det gnisslar lite grann mellan USA och EU i klimatfrågan har G8-länderna en på det hela taget välsmord relation i övrigt, förenade som de är i ambitionen att hålla världens fattiga på mattan.
