När Frigörelseveckan förvandlades till det betydligt mer mediemässiga Pride så inträffade ett paradigmskifte. Hbt:arna, och kanske framförallt bögarna, klev ut ur skuggorna och blev en del av allmänhetens begreppsvärld. Samtidigt förflyttades fokus från politik till fest, från gnäll till gala och, så småningom, från vänster till höger.
Det osexiga aktivistiska tjäbblet verkade så futtigt jämfört med en ny glammig reklamkampanj riktad till utsvultna homokillar som aldrig tidigare fått stå i centrum. Ganska snart hade Pride i sig blivit ett varumärke, en identitetsmarkör, en ny t-shirt. Vi slutade titta inåt och iklädde oss en ny kostym av stolthet bestående av Aussie Bum-kalsonger, Abercrombie & Fitch-tröjor och Energie-jeans.
Varför gräva ned sig i grubblerier om vad stoltheten grundar sig i när det räcker att möta folkets jubel från ett lastbilsflak på Hornsgatan? När rosa pengar-begreppet började lanseras i Sverige lyckades högerkrafterna inom homovärlden övertyga såväl bögar som strejta annonsörer att makten låg i konsumtionen. Och ganska snart var det konsumtionen mer än något annat som förenade oss.
Schlagerfestivalen gick från bespottad årlig företeelse till en evighetstävling och jätteindustri som knappt hinner ta ett uppehåll innan den börjar om igen. Detta eftersom bögarna kastade sina rosa pengar över artistprodukter som tidigare försörjt sig på musikaler på finlandsfärjor och torgdagar i småstäder.
Problemet som jag ser det är att vi minns stoltheten men glömmer bort vad det är vi är stolta över. Det finns en diskrepans mellan bögkulturens egentliga geografi och den bild vi vill visa upp utåt. Vi slåss för rätten att vara ett marknadssegment snarare än rätten att skapa ett eget normsystem, eller att välja att ställa sig utanför dylika. Att bögkulturen på en så kort tid kunde kidnappas av kommersiella intressen och framgångsliberalism beror på ren och skär historielöshet.
En historielöshet som kanske uppstått som överlevnadsstrategi. Efter att ha beskrivits som, i tur och ordning, kriminella, sinnessjuka och pestsmittade är det inte undra på att de flesta föredrog att dansa hela natten istället för att ta strid för det som fanns kvar att göra. Men efter tio år av märkesshopping och kalasande måste tiden vara inne att vända blicken inåt. Vi är inte loggorna på våra bröst, birollskådespelare i en heterosexuell såpopera eller ens en lycklig parad genom Stockholms innerstad.
Vi är bögar. Och som bögar är det vår förbannade plikt att stå stolta och starka över vår historia och vårt nu. Vi ska inte skämmas över vårt parkraggande, våra videoklubbar och vår promiskuitet. Vi ska kräva fler, bättre och säkrare platser att ragga sex på. För det anonyma sexet är en del av vår kultur. Läderklubbar är en del av vår kultur. Fistfucking är en del av vår kultur.
Det spelar ingen roll om du själv väljer monogami och mjuksex. Faktum är att bögar historiskt sett levt ut sin sexualitet på andra sätt än den heterosexuella majoriteten. Och det är allas vårt ansvar att försvara den utlevnaden.
Vi är homosexuella. Och som homosexuella står vi på samma sida som våra lesbiska systrar. Om de blåser i visselpipan så ska vi finnas där. Oavsett om det är frågor som tycks röra oss eller ej. De fanns med oss när aids härjade som värst. Nu är det vår tur att ge tillbaka. Som en positiv sidoeffekt kan vi nog lära oss ett och annat om hur man organiserar sig av dem.
Vi är sexuella avvikare. Som sådana klumpas vi ihop med transpersoner, polygamister och andra normöverskridare. Det är bland dessa våra allierade finns. Om vi rynkar på näsan åt andra som ställer sig utanför det som samhället anser vara normal sexualitet eller godkända könsuttryck har vi inte lärt oss något av utanförskapet.
De senaste tio årens homosexuella assimilationsprojekt har målat in oss i ett hörn där vi accepteras så länge vi gör vårt bästa för att apa efter strejta beteendemönster. Det är väldigt bekvämt för de strejta. Vi kan ju aldrig bli lika bra på den sporten som de är.
Visst har det medfört fördelar för oss. Vi får numera adoptera barn, vi är skyddade mot diskriminering och allt yngre ungdomar orkar med att komma ut ur garderoben. Nu är det dags att börja försvara vår särart, det som skiljer oss från den heterosexulla normen. Är det inte märkligt att trots allt medialt vurmande runt homosexualitet så har ordets operativa del, sex, knappt nämnts? Bortom det glättiga och glittriga som blivit synonymt med bögkulturen döljer sig fortfarande det sexuella traumat som massdöden i aids-relaterade sjukdomar under 1980- och 90-talen förde med sig. Det såret kommer inte att läka förrän vi erkänner att det finns där och börjar diskutera vad det var som hände.
På grund av repressiva lagar runt hiv är hivpositiva en närmast osynlig grupp i det svenska samhället. Även inom bögvärlden ses hivsmittade som en sexuell underklass, grus i lyckomaskineriet. Och sedan bromsmedicinerna, som gjort att hiv för de flesta är en hanterbar sjukdom snarare än en dödsdom, blev ett faktum i mitten av nittiotalet, har det varit obehagligt tyst runt informationsplikt och andra repressioner som hotande fängelsestraff. Media fokuserar hellre på nya hiv-män och -kvinnor i stället för det egentliga problemet – osäkert sex. Om vi någonsin ska få ett samhälle där hivpositiva vågar framträda öppet så måste vi reagera över både de lagar och den mediala diskursen som råder runt hiv i Sverige.
Vi tar emot folkets jubel under Pride men när nazister från hela Sverige intar Stockholm under nationaldagen är vi inte många som säger ifrån. Har vi blivit så bekväma att vi inte orkar oss ut på gatorna för att visa vår avky över att tusentals potentiella bögmördare marscherar genom vår huvudstad? Jag gladdes över att se en handfull bekanta bögar på motdemonstrationerna mot årets upplaga av Folkets Marsch. Men självklart måste vi vara fler. Vi kanske inte kan stoppa deras manifestation. Kanske är det inte ens önskvärt. Men vi får aldrig glömma bort att visa vårt missnöje. Aldrig tiga när hatet mot oss manifesteras på ett så öppet sätt.
Att komma ut ur garderoben är startpunkten för en strid som pågår hela livet vare sig vi vill eller inte. Det är självgott och kortsiktigt att tro att man åstadkommit någonting bara genom att stå för sin sexualitet inför omgivningen. Det räcker helt enkelt inte.
Det är naivt att tro att kampen för ett samhälle där det råder jämställdhet mellan olika sexuella identiteter någonsin kommer att ta slut. Ingenting säger att de rättigheterna vi vunnit hittills kommer att finnas kvar om vi inte slår vakt om dem. Dessutom finns det mycket kvar att göra. Homo- och bisexuella flyktingar utvisas fortfarande till länder där det är straffbart, i vissa fall med döden, att leva ut sina känslor. De behöver gömställen och ekonomisk hjälp.
På andra sidan Östersjön är Pride inte nostalgi över Stonewallkravallerna i New York 1969 utan fortfarande en manifestation som utförs med risk för liv och lem. Det finns saker vi kan göra. Saker vi måste göra. Sedan kan vi dansa.
Vi slutade rösta vänster så fort våra grundläggande rättigheter var etablerade. När vi vunnit vårt människovärde försvann solidariteten. Vi vill ju också ha del av högerns utlovade kakor. Och med våra rosa pengar i plånboken skiter vi högaktningsfullt i underklass, invandrare och andra förlorare.
Vi må ha fler homo- och bisexuella riksdagsledamöter än någonsin. Men vad spelar det för roll när merparten av dem inte ens erkänner att ett strukturellt förtryck på grund av sexuell läggning existerar? Om borgarna tröttnar på att kela med bögarna så står vi helt utan organisation och kampvana. Och då kommer inte en jävel att bry sig om vilka märken våra kalsonger har. Så fort våra röster tystnar är vi tillbaka på ruta ett.
Tomas Hemstad är journalist. Tillsammans med fyra andra arga bögar går han i dagarna till attack mot den “ytliga och fördummande” bögvärlden i antologin Bögjävlar, Atlas förlag.
