Under EU-toppmötet i Bryssel under midsommarhelgen togs små men tydliga steg mot att göra EU till en superstat, med gemensam president och utrikesminister.
Egentligen antogs bara ett mandat till en regeringskonferens som ska formulera det slutgiltiga förslaget till fördrag, i höst. Men det är ett mycket detaljerat mandat, vars riktlinjer ligger klara.
Detta får en rad politiska konsekvenser för de enskilda medlemsländerna. Ett ”förpliktigande” att stärka de militära resurserna innebär i praktiken en överenskommelse om militär upprustning. Principbeslutet är nu taget om att EU så småningom ska ha ett gemensamt försvar, med nära samarbete med Nato och som ska kunna genomföra militära insatser utan FN-mandat. Det beslutet ska visserligen dessutom fattas med enhällighet senare för att verkligen genomföras, men de enskilda ländernas förhandlingsposition att invända har försvagats rejält genom principbeslutet.
I förlängningen betyder det till exempel att alliansfriheten kan bli ett minne blott för Sverige.
En annan förändring är att det polisiära samarbetet kommer att förstärkas. I dag krävs att alla medlemsländer beslutar enhälligt för att fatta beslut i en rad politikområden, men enligt förslaget försvinner möjligheten för ett enskilt land att stoppa politiska beslut inom ett fyrtiotal politikområden, bland annat det polisiära.
I samband med folkomröstningarna om EU-fördraget 2005, i Holland och Frankrike, väcktes en intressant och viktig diskussion. En slutsats var att det liggande förslaget var för politiskt färgat och att en fördragstext borde vara politiskt neutral. Och när fördraget mötte nej i de båda länderna lades det i malpåse. Tills nu.
Det naturliga steget borde varit att ta fram ett nytt fördrag eller att åtminstone kraftigt omarbeta förslaget innan det togs upp till diskussion igen.
Men i midsommarhelgen manglades i princip samma förslag igenom, med bara smärre förändringar som till exempel att det inte blir någon gemensam flagga och nationalsång.
Men kvar står inte bara militariseringen och det ökade polisiära samarbetet – utan framför allt att fördraget kommer att ge EU starkare högerprägel, i och med att fri rörlighet av varor, tjänster och kapital inte får begränsas av sociala hänsyn.
Först när parlamenten i samtliga 27 medlemsländer ratificerat förslaget blir det giltigt. Möjligheten att det stöter på patrull i något av länderna är stor. Vi vet att Irland kommer att folkomrösta. Sannolikt kommer fler länder att genomföra folkomröstningar, möjligen Tjeckien, Storbritannien och Danmark. Givetvis borde Sverige göra likadant. En naturlig reaktion bland många människor nu är en känsla av att hållas utanför, att inte ha fått tillräcklig information och att ha ställts inför fullbordat faktum. Det kan fortfarande ändras.
Och när folket avvisat fördraget och det därigenom fallit en andra gång sedan 2005, borde detta fördrag kastas där det hör hemma – i papperskorgen.
Att en union som utvidgats från 15 till 27 medlemsländer behöver ett nytt fördrag är inte fel i sig. Men det ska varken färgas av högerpolitik eller militär upprustning och det ska föregås av demokratiska val.
