Gamla DDR-politiker, utomparlamentariska rörelser och fackföreningsaktivister. I Tysklands nya vänsterparti blandas motsägelsefulla vänsterrörelser. Att ”Die Linke” kommer att vrida upp temperaturen på den politiska debatten är ett som är säkert.
Vad som är en normal del av det politiska livet i de flesta länder i Europa har hittills inte funnits i Tyskland – ett parti till vänster om socialdemokraterna som är verksam i hela landet och som har mandat i parlamentet. Västtyskland har under de senaste decennierna i praktiken inte haft något vänsterparti alls. DKP (Tyska kommunistiska partiet) som grundades 1968 har visserligen kring 4 500 medlemmar, men är marginaliserat och har aldrig haft något inflytande på politiken. De Gröna var till vänster till en början, men utvecklades sedan i borgerlig riktning. Först nu är läget annorlunda.
Den 16 juni grundades ”Die Linke” (vänstern) vid en kongress i Dortmund. Det nya vänsterpartiet är en sammanslagning av Linkspartei/PDS, som har sina rötter i före detta Östtysklands socialistiska enhetsparti SED, och västtyska WASG (”Wahlalternative Arbeit und Soziale Gerechtigkeit” – valalternativ arbete och social rättvisa), ett litet parti som grundades 2005 av missnöjda socialdemokrater och fackföreningsaktivister.
Att regeringspartierna SPD och CDU/CSU reagerade nervöst på denna sammanslagning tyder på att politiken i Tyskland kan bli mer spännande framöver. Hubertus Heil, sekreterare för socialdemokratiska SPD, kallade Die Linke för ”vänsterpopulister”. Kristdemokrater i CDU/CSU menar att det nya partiet är en “fara för demokratin”, att det bör övervakas av säkerhetspolisen Verfassungsschutz och ”bekämpas tydligare och hårdare”.
Sedan hösten 2005 regerar Kristdemokraterna och Socialdemokraterna tillsammans i Tyskland. Även om förbundskanslern Angela Merkel är respekterad utomlands är hennes ”stora koalition” av CDU/CSU och SPD inte populär, bland annat på grund av sociala nedskärningar. Statsvetare brukar säga att stora koalitioner gynnar småpartierna. Av missnöjet med SDP och CDU/CSU kommer numera troligtvis inte bara De Gröna och Liberalerna att profitera, utan också Die Linke.
Deras politiker har varit tydligast i att kritisera försämringar i välfärden och avregleringen på arbetsmarknaden som den stora koalitionen genomför och som pågick även tidigare, när Gerhard Schröder var förbundskansler.
Oskar Lafontaine, som är ordförande för Die Linke tillsammans med östtysken Lothar Bisky, är en mycket känd men också kontroversiell politiker. I många år var han regeringschef i västliga delstaten Saarland, senare också ordförande för SPD och finansminister under Gerhard Schröder.
Det var just på grund av sitt missnöje med ”nyliberalismen” i regeringen och de sociala nedskärningarna som han hoppade av SPD och anslöt sig det lilla vänsterpartiet WASG. Genom ett samarbete med östtyska Linkspartei/PDS lyckades han få plats i parlamentet vid senaste valet.
Utöver välfärden har Lafontaine sedan dess profilerat sig med att kritisera Tysklands deltagande i krigsinsatser utomlands. I ett tal på kongressen den 16 juni sade han att Die Linke dessutom ska jobba för en ”globalisering med mänskligt ansikte” och för en ”ekologisk förnyelse”.
Det nya vänsterpartiet har också fått stöd från fackföreningsrörelsen. Många representanter för DGB (tyska LO) var närvarande på kongressen. Detta är ett resultat av den sociala nedskärningspolitiken som den stora koalitionen har genomfört. Numera är Socialdemokraterna inte längre är det enda partiet som facken ser som sin partner i parlamentet.
Men Die Linke har också en del problem. Sin starkaste bas har partiet fortfarande i Östtyskland, och många politiker har varit med redan under DDR-tiden, i SED. Bland de omkring 6 500 mandat som partiet har i kommunerna finns bara 400 i väst. WASG har stöd från avhoppade socialdemokrater, fackföreningar och utomparlamentariska rörelser. De flesta i WASG litar inte på staten för att lösa politiska problem utan anser att civilsamhället ska påtvinga förändringar.
I öst är partiet av historiska skäl mycket mer lyhört för statlig auktoritet. Samtidigt som man tar ställning mot kapitalism och nyliberalism och kräver att samhällsviktiga industrier förstatligas är Die Linke också inblandat i kontroversiella privatiseringar i bland andra städerna Dresden och Berlin.
Linkspartei/PDS har varit fokuserat på att ta politiska mandat och att kunna vara med och bestämma. Oskar Lafontaine säger nu att man inte vill ingå i regeringar ”till varje pris”. Det blir spännande att se om ”Die Linke” förblir splittrat i två motsträviga delar i väst och i öst, eller om de två delarna kan vara grunden för någonting nytt.