Företagarnas chefsekonom Johan Kreicbergs säger sig (DN 9 juli) vara förvånad över innehållet i en ny undersökning av arbetsgivares syn på kollektivavtal. Undersökningen visar bland annat att arbetsgivare inom hotell- och restaurangbranschen är mest positiva till kollektivavtal och byggnadsindustrin mest negativ. Med tanke på blockaden mot salladsbaren i Göteborg hade han trott att restaurangbranschen skulle […]
Företagarnas chefsekonom Johan Kreicbergs säger sig (DN 9 juli) vara förvånad över innehållet i en ny undersökning av arbetsgivares syn på kollektivavtal. Undersökningen visar bland annat att arbetsgivare inom hotell- och restaurangbranschen är mest positiva till kollektivavtal och byggnadsindustrin mest negativ. Med tanke på blockaden mot salladsbaren i Göteborg hade han trott att restaurangbranschen skulle vara betydligt mer negativ till kollektivavtal.
Men Kreicbergs missar en viktig poäng. Kollektivavtal är varken positivt eller negativt i sig – det är innehållet i avtalen som är det intressanta. Vilka lönenivåer garanterar de, vilka rättigheter för arbetarna, vilka överenskommelser anpassade till branschen och så vidare.
Tittar man närmare på de stora kollektivavtalen på svensk arbetsmarknad är inte resultatet i den undersökning som Företagarna presenterade i Visby i veckan ett dugg förvånande. Arbetare inom hotell- och restaurangbranschen har arbetsmarknadens sämsta villkor. Inför årets avtalsrörelse visade en sammanställning att 63 procent av de anställda var kvinnor som tjänade mindre än 20 000 kronor i månaden.
Och medan andra branscher betalar höga ob-tillägg när de anställda schemaläggs helg- kvälls- och nattetid är även ob-tilläggen usla här. Den som till exempel börjar klockan fyra på morgonen för att förbereda en hotellfrukost får med det nya avtalet 92,21 kronor i timmen och bara ynka 16,50 kronor i timmen i ob-tillägg de två första timmarna. Trots att vederbörande kanske fått stiga upp ett par timmar tidigare för att ta en nattbuss till jobbet.
Jämför detta med till exempel handelns påslag på 50 procent på lördagar och 100 procent på söndagar. Och lägg till detta att branschen är extremt oreglerad, med få fasta heltidsanställningar.
Det är verkligen inte förvånande att hotell- och restaurangbranshens arbetsgivare är nöjda med sina kollektivavtal – de innebär ju en överenskommelse med facket om landets billigaste arbetskraft.
Mest negativa till kollektivavtalen är enligt samma undersökning byggnadsindustrin. Inte heller det är förvånande. För förutom att löneläget ligger högt, sett till LO-förbunden, innebär Byggnads avtal att arbetsgivarens rätt att leda och fördela arbetet inskränks när byggen organiseras i arbetslag där arbetarna väljer en lagbas som leder och fördelar arbetet.
Kollektivavtalens innehåll bestäms utifrån styrkeförhållandena mellan arbete och kapital, och dagens avtal är en alldeles tydlig spegling av fackförbundens organisation och stridsvilja i olika branscher. Även om arbetare i vissa branscher, som elektriker, gruv- och byggnadsarbetare visat större stridbarhet än många andra, inte minst de kvinnodominierade LO-förbunden, agerar även de med största försiktighet. En tydlig måttstock på det är att klasskillnaderna ökat stadigt i det svenska samhället de senaste åren samtidigt som företagens vinster dragit iväg. LO-förbunden – som med världens högsta organisationsgrad rent objektivt har en mycket god utgångspunkt för att flytta fram positionerna – har inte ens lyckats behålla status quo.
Vem kan i det sammanhanget vara förvånad över att en bred majoritet av svenska småföretagare ser kollektivavtalen som ”ett stöd” och är mycket positiva till den svenska modellen?