Inlåst och våldtagen av flera maskerade män. Och en annan kvinna i lägenheten som enligt vad som sägs inte lyfter ett finger för att hjälpa. Den nyheten sköljde över landet i måndags. På löpsedlar och förstasidor. Brutal, upprepad våldtäkt – av flera. Ingen ingriper.
Detta är ett slags sinnebild av skräcken alla kvinnor antagligen bär inom sig: Tänk om det händer mig… … jag skulle inte ha en chans!
Den rädslan kramar om ditt livsutrymme, och får det att krympa. För rädslan är ju befogad. Detta händer. I sommartid ökar dessutom antalet anmälda våldtäkter av okända gärningsmän i parker. Det vet vi också.
Rapporteringen av våldtäkter är problematisk. Visst bör medierna rapportera om allvarliga brott. Samtidigt leder summan av alla löpsedlar till en bild som inte är riktigt sann: Bilden av att den som utsätts för våldtäkt har väldigt litet handlingsutrymme, att hon – i bästa fall – överlever. Men den bilden speglar bara en skärva av verkligheten.
Den skräckfyllda sinnebilden blir samtidigt en del av problemet, eftersom den bidrar till att kvinnor som utsätts för våldtäktsförsök paralyseras av skräck och därmed inte förmår använda eller ens se det handlingsutrymme som faktiskt finns: att till exempel luras, att förhandla eller helt enkelt slå sig fri.
Sinnebilden spelar våldtäktsmannen i händerna. För den av skräck paralyserade kvinnan är precis den han söker. Han söker makt, att kontrollera och förnedra. Den kvinna som så bara öppnar munnen och skriker har därför vunnit halva slaget. Han söker ju inte en fight, han söker maktkicken. Alltså har vi goda chanser att få honom att vika undan. Vilket sker hela tiden, men det blir inga löpsedlar.
Börjar du prata med kvinnor i din närhet så finns där många exempel på självförsvar som fungerat. I min bekantskapskrets finns en kvinna som efter en lång förhandling sålde sina trosor på en busshållsplats en sen natt för att ta kontroll över en man som blev allt mer närgången.
Där finns en kvinna som förhandlade sig ur ett väpnat våldtäktsförsök i tunnelbanan. Hon övertygade mannen om att risken för upptäckt var för stor och tiden för knapp till nästa hållplats, och att det var säkrare för honom att själv runka.
Men där finns också väldigt många exempel på hur kvinnor helt enkelt sagt nej och gjort sig beredda att slåss – och därigenom fått honom att vika undan.
När jag läser om de grövsta våldtäkterna och själv dras in i ”Tänk om … jag skulle inte ha en chans!” brukar jag tvinga mig själv att tänka på en intervju jag gjorde med en polis för flera år sedan.
Polisen jobbade just med våldtäktsanmälningar och jag frågade henne hur många av de kvinnor som försökt försvara sig mot våldtäkt som också lyckats. Hon tänkte efter en stund och svarade sedan: Alla.
Följdfrågan var given: Vad säger de kvinnor ni möter som inte försvarat sig, vad har hänt? Hon svarade att de drabbats av vanmakt och trott att det inte är någon idé att försöka, särskilt om de befinner sig inomhus och det finns en låst dörr.
Gruppvåldtäkter följer ofta ett mönster där en av männen är drivande och de andra visserligen deltar men inte skulle begå övergreppet om de varit ensamma. Hur stor chans har kvinnan att avvärja en gruppvåldtäkt om hon slår hårt, mot till exempel ögonen, på initiativtagaren? Logiskt sett borde chansen vara mycket god, men sannolikheten är stor att skräcken hindrar henne från att ens försöka.
Och vems fel är egentligen det?
