Antagligen är de blodiga bilder vi ser på tv och de rapporter vi läser om antalet döda i själva verket en teater. Kanske ett paint-ball-krig, för skojs skull. För i Irak är det inte krig. Det har ju Migrationsverket slagit fast; dit kan irakier skickas tillbaka utan fara för sina liv (tilläggas bör dock inom parentes att läget anses vara för farligt för att svenskar ska vistas där och därför kan Migrationsverket – av naturliga skäl – inte göra en bedömning på plats).
Situationen har blivit absurd. Sverige har en oerhört snäv syn på vem som ska anses vara flykting och därigenom ha asylskäl. En mycket liten procent av alla ansökningar bifalls och internationellt sett sticker Sverige ut som ett land med en provocerande hög avslagsfrekvens på asylansökningar. Bedömningen av läget i Irak har bara lagts som grädden på moset i en allt skarpare kritik av den svenska flyktingpolitiken.
Mot den bakgrunden är det inte konstigt att stora delar av vänstern reagerar negativt på förra veckans lagförslag om ett ”flexiblare” system för arbetskraftsinvandring, där enskilda arbetsgivare avgör de behov av utländsk arbetskraft de anser sig ha. Vilket kombineras med en ny möjlighet för den som fått avslag på sin asylansökan men har ett varaktigt jobb sedan sex månader tillbaka att ändå få uppehållstillstånd beviljat.
Departementsförslaget, som går på tvärs mot den utredning som arbetat med frågan i ett och ett halvt år, släpps mitt i juli, då LO är på semester och mer eller mindre oförmöget att delta i debatten. Chefsekonomen Dan Andersson har gjort några uttalanden från sommarstugan, men mycket mer debatt än så har det inte blivit. Vilket knappast är en slump.
Den sittande regeringen visar gång på gång prov på hur ”effektivitet” när det gäller att genomdriva den egna politiken får gå före sedvanliga procedurer i svensk demokrati; snabbehandlingen av den omfattande a-kassereformen med den kortaste remisstiden i historien slog an tonen. Sedan har regeringen fortsatt på samma linje.
Kritikerna, bland andra vänsterpartiets Kalle Larsson, menar att lagförslaget måste ses i ljuset av att den svenska regeringen sätter ekonomin främst. Utlänningar är landet intresserat av främst om de behövs i produktionen – och förslaget bör tolkas som ett sätt att ytterligare snäva in flyktingpolitiken, hävdar de.
Antagligen har de rätt i detta. Men trots det måste ett sant internationalistiskt och frihetligt socialistiskt perspektiv på saken innebära att en liberalisering av människors möjligheter till arbetstillstånd är positivt. Lagförslaget innefattar att ”oseriösa” arbetsgivare som vill rekrytera från tredje land för att sänka sina lönekostnader ska motarbetas. Bara om lön och försäkringar följer kollektivavtal och övriga praxis i branschen ska arbetstillstånd beviljas. Att bevaka detta förutsätter starka, aktiva fackföreningar, men det är inte omöjligt. Och eftersom LO hittills visat sig snäppet piggare när det gäller att bevaka utländska manliga arbetares lönenivå i byggbranschen än att företräda sina kvinnliga medlemmar i låglönebranscher, kanske till och med en vitalisering av deras aktivitet kan bli en bieffekt.
Att regeringens flyktingpolitik suger är inte i sig ett hållbart argument mot friare arbetskraftsinvandring. Däremot är det viktigt att uppmärksamma förskjutningen i politiken och trappa upp kritiken mot den inhumana flyktingpolitiken.
