Ponera att föreställningen om den tvåsamma, romantiska kärleken är så allomfattande att dagisbarn upprätthåller den och blir uppmuntrade till det. Ponera att en kvinnlig artist som sjunger om att hon vill supa någon snygg och ligga blir bannlyst från flera radiokanaler. Ponera att tjejer som ligger runt blir förnedrade, trakasserade. Om vi adderar det (hot om) våld som drabbar queers som uppvisar sin sexualitet offentligt.
Om vi adderar att staden är våra vardagsrum och att vi är queera slampor. Att vi vill fortsätta vara det. Då måste vi agera på något sätt: dissekera assimilationspolitiken och tvåsamhetsromantiken, och ytterst kravet om diskretion och föreställningar om att sexualitet bäst lämpar sig i privata rum.
Låt oss inta gatorna med vår sexualitet.
När Gayle Rubin beskriver hur sexuella praktiker rangordnas så står följande högst i kurs: heterosexuella, monogama, långsiktiga relationer med liten åldersskillnad. Med sexuell praktik utan betalning, till reproduktion syftande och utan hjälpmedel eller inslag av dominans utöver det vanliga. I förhållande till det blir allt annat mer eller mindre fel och skamfyllt. Alla ickeheterosexuella. Alla BDSM-utövare. Alla horor, alla torskar. Allt gruppsex, allt tillfälligt, allt anonymt sex. Alla som ligger för nöjes skull.
Femmeaktivisten Maria Lönn ställer i en qruiserklubb frågan: Vad är det som gör slampighet subversivt? Jag säger att det handlar om att slampan begär på fel sätt. Hon begär sex utan det omtalade hjärtat som borde medfölja om hon vore en fin flicka. Hon begär (tillgången till) offentligheten. Det handlar om (o)lämpligheten i det en gör. Att det går på tvärs med det rådande medelklassiga lutheranska arv som premierar (önskan om) ett hem med partner, dubbelsäng och trädgård. Det handlar om vad som förväntas av en, i synnerhet när en är eller ses som tjej.
Som så många gånger sagts förut; kampen handlar om rätten till sin egen kropp, till sex på alla inblandades ömsesidiga viljor. Rätten till (sexuellt) aktörskap.
För när den oerhört omtalade ”Dunka mig gul och blå” med Frida Muranius blir bannlyst från radiostation efter radiostation refereras det till att låten är kvinnoförnedrande. Någon säger att låten reducerar kvinnor till de tre hål som Frida erbjuder den (man) som vill leka doktor med henne. I ett försök att behandla kvinnan som extra skyddsvärd tas hennes sexuella aktörskap ifrån henne.
Sydsvenskans Maria G Francke frågar: Varför får inte Frida dunkas gul och blå? Är det av samma anledning som min mamma för åtta år sedan sade åt mig att tänka på mitt rykte när hon såg risken för att folk skulle prata om mig, kalla mig slampa? Att jag gjorde det hela fel? Att Frida inte sjunger: Älska med mig på en bädd av rosor? Att Frida är så olämpligt arbetarklassigt vulgär?
Och alla de tonårstjejer som blir trakasserade så som jag blev. För vilkas skull Elevorganisationen under slutet av 1990-talet startade kampanjen Vägra kallas hora. Som ett sätt att en gång för alla säga ifrån. För alla (tjejers) rätt till sin egen kropp, och vi tar det väl en gång till: till sin egen sexualitet.
Rätten till sex utan skitsnack efteråt och med möjligheten att fortfarande betraktas som trovärdig i en förhoppningsvis aldrig kommande våldtäktsrättegång. You know the story.
Men lika svårt som det är att samtidigt beakta ekonomin som ekologin är det att beakta både de förnedrade tonårstjejernas rätt att inte behöva bli kallade hora som horornas rätt att inte bli förnedrade genom att ordet för deras yrke skulle vara gångbart som den värsta sortens förnedring.
För varför ville vi inte bli kallade för horor? Av samma anledning som vi inte heller ville bli kallade flator eller bögar: det var förnedrande.
Våga Vara Hora och Stolta slampor är kampanjer som inte på något sätt är lika omtalade, men som syftar till att återta horpositionen och -epitetet, horors stolthet och rätten att (kalla sig) slampa.
Men lika svårt som det är att skapa nya regler är det att inte låta det bekomma en när allas blickar säger att det en gör är osmakligt. Att då själv benämna sig hora – att vara stolt – är svårt, men det går i linje med alla återta-ordet-rörelser som sköljt över aktivistkretsar sedan tidernas begynnelse.
För vi tog tillbaka orden. Jag anammade slampepitetet tillsammans med bögditot. Jag skulle inte vilja vara utan dem.
Den slutliga frågan är om det är slampigheten som är strategin eller strategierna som möjliggör slampandet. För mig handlar det
om min rätt att (vara) slampa. Men också andras rätt och möjlighet att inte behöva söka tvåsamhetsnormaliteten. Jag inbillar mig att vi genom det publika uppvisandet av (flersam) affektion och sexualitet är just där vi vill vara: in your face. En motpol till assimilationspolitiken som gett HBT-personer rättigheten att (försöka) vara som alla andra men samtidigt ofta förskjutit sin egen historia, sina vänner som dött i aids, sina slampor och sina horor.
Det handlar inte om att förneka möjligheten till vanilj, monogami, blyghet eller asexualitet. Inte heller att förminska drömmar om sommarhus/barn/växter/hundar. Det handlar om rätten att välja. Om att gatorna är våra sängar och att vi inte vill slicka asfalt längre.
