Den kände nationalekonomen, John Maynard Keynes, spådde på 1930-talet att hans barnbarn inte skulle behöva arbeta mer än ett par timmar om dagen för tillgodose sina behov. Keynes räknade mycket riktigt med att industrin skulle bli effektivare och att vi i framtiden helt enkelt skulle kunna producera mer per arbetad timme. Men vi, som skulle kunna vara Keynes barnbarn, arbetar minst åtta timmar om dagen i en ekonomi vars hjul ständigt snurrar snabbare och snabbare – så snabbt att även klimatet dras med i virvelvinden.
Med boken Keynes barnbarn vill Christer Sanne, samhällsforskare och numera pensionerad docent från Kungliga Tekniska Högskolan, KTH, diskutera vad vi egentligen vill med ekonomin.
Det är uppenbart att vår ekonomi har nått det ekologiska taket, menar han. Vi måste ta Keynes på orden och växla in vår ökade produktivitet i mer fritid för att rädda miljön.
Varför har det inte blivit som Keynes förutspådde?
– På vissa punkter har det visst blivit så. Under 1900-talet har vi till exempel sett en enorm produktivitetsökning och en viss förkortning av arbetstiden. Men vi har inte, i den utsträckning Keynes hade hoppats, växlat in den effektivitetsökningen i minskad arbetstid. Dessutom räknade inte Keynes med framväxten av konsumtionssamhället. På femtio år har konsumtionen
i Sverige tredubblats, men nu säger miljön stopp. Vi kan helt enkelt inte fortsätta att producera och konsumera lika mycket som vi gör. I den här utvecklingstakten har vi snart inte längre någon planet kvar att bo på. Jag förespråkar återhållsamhet vilket kan låta som bakåtsträvande moralism. Men det finns ett reellt stöd för en sådan hållning. Alltmer forskning visar på att ökningen av vår konsumtion inte har gjort oss gladare eller mer tillfredsställda med livet, snarare tvärtom.
Varför bör arbetstiden kortas?
– Vi har en fortgående process där produktionen blir effektivare men samtidigt drar mer naturresurser. Vi producerar helt enkelt mer per timme, vilket också tär mer och mer på jordens resurser. I och med den nya forskningen om klimatförändringarna står det klart att det är en ohållbar utveckling.
– Om vi fortsätter att producera och konsumera lika mycket som nu kommer vi att lida allt fler välfärdsförluster. Vi kommer till exempel inte att kunna äta fisk eftersom den innehåller för mycket kvicksilver, eller för att den helt enkelt tar slut. En ökad tillväxt bidrar också till att välfärdstjänster som vård, skola och omsorg blir allt dyrare eftersom den inte går att effektivisera på samma sätt som biltillverkningen till exempel. Med ständigt ökad tillväxt produceras det fler Volvobilar per geografilektion i skolan. Det krävs en diskussion om vilken sorts tillväxt vi vill ha.
Hur stort är det politiska intresset för minskad arbetstid?
– Det barocka är att politikerna är rädda för att ta i frågan om minskad arbetstid samtidigt som undersökningar visar att majoriteten av Sveriges befolkning är beredda att sänka arbetstiden om alla andra också gjorde det. Jag skulle hoppas på att politikerna vågade lita på vad folk sade i sina enkäter och agerade därefter. Sverige borde till exempel ha följt med när Frankrike och Tyskland gick ner i arbetstid.
Hur mycket vill du minska arbetstiden?
– Jag kan inte säga något exakt, men det måste påbörjas en process att minska arbetstiden successivt. Jag hörde alldeles nyss på nyheterna att Sveriges BNP ökat med tre procent förra året. Då borde vi dra ner tre procent på arbetet i år, och liknande nästa år och så vidare. Om vi till exempel hade använt halva produktivitetsökningen från åttiotalet till att minska arbetstiden skulle vi ha haft en 32-timmarsvecka i dag, alltså en extra ledig dag, och ändå hälften kvar att konsumera för.
– Förr konsumerade vi för att tillfredsställa våra behov, nu konsumerar vi för att få jobb.
Men ökad profitkvot, tillväxt, är en grundläggande funktion i en kapitalistisk ekonomi. Måste vi inte byta ekonomsikt system för att uppnå en hållbar utveckling?
– Jag är inte beredd att säga det. Vi måste hitta en bättre balans mellan näringslivet och politiken. Det kan inte vara som nu att företagen dikterar villkoren, vi måste ge politikerna råg i ryggen för att kunna ställa högre krav. Det innebär att ställa företagen till svars för vad de gör i samhället och se till att de betalar för sin nedsmutsning och förbrukning av våra gemensamma resurser. Det skulle så småningom ge utslag på priserna och vi skulle få andra konsumtionsmönster. Men jag är noga med att betona: det räcker inte endast med ändrade konsumtionsmönster. Forskning visar att ökad miljöeffektivisering inte nödvändigtvis leder till minskad miljöpåverkan. Det finns en backlasheffekt. Köper vi en bränslesnålare bilar tenderar vi att köra mer, bor vi i ett energisnålare hus tenderar vi att dra upp värmen och så vidare. Alltså: större politisk kontroll över marknaden i kombination med en sänkt arbetstid vilket leder till minskad produktion och konsumtion!
Genom globaliseringen har kapitalismen skapat ett väldigt effektivt verktyg för profitmaximering. Finns det något sådant som en icke-expansiv kapitalism?
– Marknadsekonomin är väldigt effektiv på många sätt. Jag tror inte att vi måste avskaffa det kapitalistiska systemet. Men eftersom det nuvarande politiska systemet fungerar så fruktansvärt illa tror jag det kan vara nödvändigt att freda vissa delar från politikernas klåfingrighet och företagens girighet. Jag förespråkar till exempel att våra allmänningar, som atmosfären, haven och grundvattnet, ska styras av kloka människor och institutioner där varken företagen eller politikerna kan göra som de vill.
Blir inte det en inskränkning i demokratin?
– Ja, det är en viss inskränkning, men samma invändning skulle i så fall kunna riktas mot riksbanken. Dessutom handlar det ju om vilken sorts mandat man ger de här personerna, det får ju inte gå in absurdum.
Krävs den typen av inskränkningar av demokratin för att rädda klimatet? Flirtar man inte då med en sorts ekofascism?
– Jag tycker inte det. Det är klart att det måste finnas någon sorts kontroll som ser till samhällsnyttan i stället för kapitalets egennytta. Det är nödvändigt om vi inte vill att det spårar ut åt andra hållet, att företagen gör slut på våra resurser och gör jorden obeboelig.
