Förra veckan firades 60-årsdagen av Brittiska Indiens upplösning. Cirka tolv miljoner människor tvingades lämna sina hem och upp till en miljon människor dödades under den gigantiska folkomflyttningen som sommaren 1947 pågick på den indiska subkontinenten. Ur detta blodbad föddes två stater; Indien och Pakistan.Det sistnämnda landet kom att delas ytterligare en gång: 1971, då bengalerna […]
Förra veckan firades 60-årsdagen av Brittiska Indiens upplösning. Cirka tolv miljoner människor tvingades lämna sina hem och upp till en miljon människor dödades under den gigantiska folkomflyttningen som sommaren 1947 pågick på den indiska subkontinenten. Ur detta blodbad föddes två stater; Indien och Pakistan.
Det sistnämnda landet kom att delas ytterligare en gång: 1971, då bengalerna i Östpakistan gjorde uppror och efter blodiga strider och en indisk militär inmarsch skapade den nya staten Bangladesh.
Pakistans president Pervez Musharraf föddes i Indien 1943 och berättade i pakistansk TV om familjens flykt från Delhi för 60 år sedan:
– Vi åkte med tåg och min mor var mycket oroad. När tåget stannade på stationerna låg det döda kroppar överallt på plattformarna.
General Pervez Musharraf tog makten i en kupp 1999 och vann ett uppgjort presidentval 2002. Nu är han utsatt för hårda påtryckningar att hålla fria val, samtidigt som uppgifter cirkulerar om att Musharraf överväger införande av undantagstillstånd.
– Mitt land, Pakistan, är återigen i kris och det är en kris som inte bara hotar min nation och regionen utan också kan få återverkningar för hela världen, sade Benazir Bhutto, som lever i exil sedan 1999.
Hennes sekulära pakistanska folkparti PPP har fortfarande ett stort stöd bland de pakistanska väljarna trots anklagelserna för korruption när hon var premiärminister under 1990-talet.
Spekulationerna har tilltagit om en uppgörelse mellan henne och Musharraf som ska möjliggöra Bhuttos återkomst. Bhutto är villig att ingå i en valallians med Musharraf för att motverka MMA, alliansen av islamistiska högerpartier med en fundamentalistisk agenda.
För USA har Musharraf blivit en nära bundsförvant i kriget mot terrorismen. Att generalen kidnappar folk som på lösa grunder skickas till USA:s fångläger Guantánamo och med hårdhänta medel använder armén i det självstyrande Waziristan på gränsen mot Afghanistan är inget som Vita huset har något emot, även om USA helst vill gå till anfall själv i Waziristan. Att Musharraf försöker komma åt den oberoende domarkåren och vill strypa den bångstyriga fria pressen kan också USA ha överseende med när det gäller en nära allierad. Däremot är USA enligt uppgifter i CNN förra veckan nu mycket oroat över vad som kan hända med Pakistans kärnvapen i den händelse Musharraf skulle tvingas lämna makten. En fundamentalistisk kärnvapenbestyckad regim vid makten i Islamabad skulle förändra maktbalansen i Asien drastiskt.
Men Pakistan är också nyckeln till fred i Afghanistan. USA:s och Natos urskillningslösa flygbombningar i södra Afghanistan kan förvisso ge nya rekryter till talibanmilisen, men utan stödet från Pakistan skulle inte talibanerna utgöra något allvarligt hot. När Göran Greider (i Metro 30 juli) utnämnde talibanerna till ”en nationell rörelse som kämpar för afghanskt oberoende” förbisåg han att talibanerna knappast finns utanför pashtunerna, Afghanistans största befolkningsgrupp (cirka 40 procent), och att Pakistans stöd var helt avgörande både i kriget 1994-96 och när talibanerna styrde över Afghanistan 1996-2001. Den mäktiga pakistanska underrättelsetjänsten ISI ansåg då att ett talibanstyre i Kabul gynnade Pakistans geopolitiska intressen. Det mesta tyder på att de inte har ändrat uppfattning i dag. Och civila afghaner kläms återigen mellan främmande makters kamp om kontrollen över deras land.