USA drar nu ytterligare åt tumskruvarna runt Iran genom att terrorstämpla revolutionsgardet Pasdaran. New York Times rapporterade nyligen att Bush-administrationen beslutat utse Pasdaran till ”särskilt utpekad global terroristorganisation”. Det är första gången som en nationell militäravdelning föräras stämpeln – hittills har den förbehållits icke-statliga grupper, från Al-Qaida till PFLP.
Pasdaran är den islamiska republikens militära hörnpelare. Efter revolutionen 1979 såg Aytatollah Khomeini behovet av att ersätta shah-regimens militära styrkor med en egen järnhand som skulle kunna slå ned på oppositionella krafter, i synnerhet vänstern. Sedan dess har Pasdaran utvecklats tills en formidabel styrka, sida vid sida med Irans reguljära trupper. Pasdarans enheter, som består av ideologiskt övertygade, regimtrogna islamister är tränade i gerillaliknande ”asymmetrisk krigföring”. Därtill kontrollerar Pasdaran nätverket av ”basiji”, många miljoner frivilliga islamister som står redo att inkallas till regimens försvar.
Aldrig under den islamiska regimens tid vid makten har Pasdaran dominerat samhället som nu. Presidenten Mahmoud Ahmadinejad gjorde karriär som revolutionsgardist och har sin bas inom kåren. Män från Pasdaran har rekryterats till hans regering och till otaliga poster inom byråkratin, och de många företag som organisationen driver får en alltmer framskjuten plats i Irans ekonomi. Ytterst står Pasdaran under landets högste ledare Ayatollah Khameneis befäl.
Att USA terrorstämplar Pasdaran har följaktligen tolkats som en prolog till en krigsförklaring mot själva den islamiska republiken. Stämplingen stänger dörrarna för en diplomatisk lösning på konflikten mellan USA och Iran: förhandlingar med ledare för den ”särskilt utpekade globala terroristorganisationen” förefaller nu uteslutna, och regimen drar med all sannolikheten slutsatsen att USA är ute efter dess huvud. Beslutet följer också på en växande frustration över att Iran inte bringats på knä via de indirekta, diplomatiska kanalerna. Den demokratiskt styrda kongressen har på senare tid utövat starka påtryckningar på administrationen att ta till hårdare tag, eftersom FN-resolutioner, sanktioner och till och med direkta överläggningar i Bagdad inte gett önskat resultat.
Den terror Pasdaran anklagas för att bedriva gäller leveranser till det irakiska motståndet. John Bolton, USA:s representant i FN fram till i december, lade i förra veckan ut logiken på tevekanalen Fox:
– Det råder ingen tvekan, utifrån den information vi har, om att Iran blandar sig i Irak och utgör ett direkt hot mot våra trupper. Så om president Bush i sin egenskap av överbefälhavare håller denna information för sann är han fullt berättigad att vidta defensiva åtgärder, vilket kan inbegripa jakt på Pasdaran inuti Iran.
Bakgrunden är att den amerikanska armén blir allt mer desperat i sin kamp mot små tingestar, knappt större än gatstenar: så kallade ”improvised explosive devices”, ungefär ”hemgjorda explosionsanordningar”, enklast uttryckt vägbomber. Redan tidigt under ockupationen var vägbomber ett av de mest brukade vapnen i motståndets arsenal, men på senare tid har Irak fullständigt briserat av fler och starkare anordningar än någonsin. Hittills under 2007 har 50 soldater fallit i månaden, mot 30 förra året.
– Sorgligt nog är det vi som släpar efter. De blir bättre och bättre på vad de gör, sade en brittisk militär till Newsweek nyligen. Pentagon har upprättat en särskild ”organisation för seger över vägbomberna” med 400 anställda och en budget för 2007 på 4,5 miljarder dollar, försökt störa motståndsmännens elektroniska signaler, prövat allt – ingenting hjälper.
För denna kvicksand måste USA ha en syndabock och bockens namn är Pasdaran. Sedan länge har USA högljutt anklagat Iran för att understödja motståndsgrupperna i Irak, men under sommaren har anklagelsepunkten skärpts: de allt vanligare vägbomber som skjuts ut ur en ”kanon” stor som en kaffekanna och tränger igenom stridsvagnars pansar kan bara komma från Iran. Det är samma slags vapen som Hizbollah använde mot Israel under förra sommarens krig. Deras tillverkning kräver, enligt USA, maskinteknisk expertis, och spåren leder till Pasdaran. Robert Baer, tidigare CIA-officer och en av de främsta underrättelseexperterna i USA, skrev på lördagen i Time: ”Känslan inom administrationen är att vi borde ha tagit hand om Pasdaran för länge, länge sedan”.
Iran har vägrat erkänna några band till motståndet i Irak och anger ett flertal tunga argument: vi är den irakiska regeringens bästa vänner, de motståndsgrupper som använder vägbomber är till allra största delen sunniter och wahhabiter som vi inte har något att göra med, självklart kan irakiska arméveteraner – tills för några år sedan ansvariga för vad som påstods vara massförstörelsevapen – sätta ihop vägbomber på egen hand eller lära sig av andra.
Men skuldfrågan är, för USA:s del, avgjord. Lösningen, enligt de viskande hökarna på Bushs axlar, är att dra upp roten till det onda: Baer igen:
– Tjänstemän i Washington som jag talar med röstar för ett angrepp mot Pasdaran, kanske inom de kommande sex månaderna. Och de tror att så länge vi har bombflyg och missiler i luften kommer vi också att slå mot Irans kärnkraftsanläggningar. Lite chock och fruktan, light, om ni så vill.
Terrorstämplingen av Pasdaran är tänkt att avskräcka internationella företag från att handla med iranska företag med band till organisationen. Samtidigt innebär den att soldater från Pasdaran vid ett eventuellt krig skulle få status som ”illegitima kombattanter”, ställas utanför gängse krigslagar och behandlas som de gripna vid exempelvis Guantanamo-basen.
Harper’s Magazine uppgav i förra veckan att Pentagon har beordrat sina underleverantörer att förbereda för markoperationer i Iran.
Anmärkningsvärt är att en av USA:s största fackföreningar stämmer in i hetsen: Teamsters. I förra veckan tillkännagav Teamsters att medlemmarnas pensionspengar ska lyftas ur företag som ”gör affärer med Iran”. Fackets ledare James P. Hoffa deklarerade:
– Vi i Teamsters är stolta patrioter. Ingen Teamster ska behöva oroa sig över att hans eller hennes pengar stöder en regering som hjälper militanta grupper att angripa våra trupper i Irak.
Men bojkottdeklarationen från Teamsters rymde även ett annat tema: solidaritet med Irans fackföreningsrörelse. Teamsters har tagit del i den globala kampanj som ICFTU och andra fackliga organisationer initierat, sedan ledaren för Teherans bussförarfack Mansour Ossanlou än en gång greps den 10 juli. Dessutom sitter Mahmoud Salehi, arbetarledare från Saqqez i iranska Kurdistan, fängslad under livshotande förhållanden. Vid en internationell protestdag den 8 augusti genomfördes manifestationer i länder världen över, från Malaysia till Storbritannien, som fördömde den iranska regimens repression mot arbetarrörelsen. Hittills har kampanjerna varit noga med att ta avstånd ifrån eller åtminstone stå neutrala till USA:s aggressiva politik mot Iran – regimens främsta förevändning för att slå ned på all opposition – men den tungt vägande åtgärden från Teamster förändrar i ett slag allt.
Plötsligt har nu den islamiska regimen visst fog för sitt ständiga påstående att de utländska krafter som stödjer Irans arbetare i själva verket är agenter för imperialismen.
