Jag vet inte vilka problem som ligger bakom Inga-Lisa Sangregorios till synes oändliga fascination inför, som hon ser det, ”hbt-frågans centrala politiska roll”. Kanske anar hon en sammansvärjning, en homomaffia som, för att tala med hennes egna ord, duperat det politiska samtalet från sin position i den ”chickradikala innevänster” hon så sorglustigt utmålar som den enda arena där hbt-frågor äger någon som helst bäring på verkligheten (Arbetaren nr 10/2007).
Anledningen till att jag skrev den krönika som hon kallar en ”riktigt liten otäck hatartikel” (den som vill läsa kan göra det på www.rfsu.se/ottar nr 2/2007) har dock mycket lite med Sangregorios ålder att göra.
Faktum är att jag aldrig ens kallat Sangregorio för heterotant, däremot ”åldrande feministkvinna” och ”medelålders karriärfeminist”, två påståenden som må vara raljanta men som är svåra att bestrida.
Däremot illustrerar hennes senaste inlägg i Arbetaren sorgligt väl varför jag skrev den otäcka lilla texten: För att vänstern, precis som Karolina Ramqvist skrev i sin vid det här laget infamösa artikel i Arena, och stora delar av feministrörelsen, är oförmögen att bolla flera perspektiv samtidigt.
Jag skrev den för att Sangregorio, och flera med henne, envisas med att se hbt som ett identitetspolitiskt undantag på samma sätt som man förr envisades med att hålla fast i parollen ”först klasskamp, sedan kvinnokamp”.
Så eftersom Inga-Lisa Sangregorio inte lyckades läsa bortom rubriken i senaste numret av Ottar säger jag det igen: det finns hör och häpna även hbt-personer inom arbetarklassen. Det finns lesbiska kassörskor, bögar som kör lastbil och arbetslösa transpersoner. Vissa av dem är födda i ett annat land, andra har bott här i generationer.
Att reducera deras vardag och underordnade position i ett samhälle som inte direkt gjort sig känt för att älska vare sig flator, bögar eller svartskallar till ”identitetspolitik” och en fråga som den stora majoriteten saknar politiskt behov av är inte bara arrogant, utan även djupt kränkande.
Det Sangregorio inte heller nämner i sin listiga lilla resumé av min krönika är att kritiken i densamma handlar om problemet i att makt- och resursstarka personer som Gunilla Thorgren och Inga-Lisa Sangregorio försöker dölja sitt hbt-förakt genom att göra sig till uttolkare av arbetarklassens, och då främst kvinnornas, behov. Inte om deras ålder eller eventuella svordomar i kyrkan.
Men för att återgå till hennes första fråga, varför hon ska känna mer solidaritet med läderbögar än med sin make och sina söner (och ja, nu väljer jag att bortse från att den är rent imbecill till sin karaktär).
Senast jag såg efter var solidaritet ingen ändlig resurs, snarare något som inte bara är gratis utan även har en inneboende möjlighet att omfatta hur många som helst. Alltså kan Sangregorio sprida sina solidariska gracer över såväl läderbögar som sin egen familj – om hon vill. På samma sätt kan hon vara solidarisk med både arbetare i, säg, Indien och sina villagrannar hemma i Reinfeldtlandet Täby.
Att Inga-Lisa Sangregorio ändå väljer att göra sig dummare än vad hon behöver
och dessutom slår fast att heteronormativiteten ”knappast längre existerar” är obegripligt.
Varför frågar hon inte någon av alla de tonåringar som varje året tar livet av sig eftersom de inte orkar bära vetskapen om sin ”avvikande” sexualitet om tidpunkten för heteronormativitetens avskaffande? Eller någon av de flyktingar från Iran som lever gömda i Sverige i skräck för att skickas tillbaka till ett land som bestraffar samkönade handlingar med döden eftersom Sveriges riksdag anser att det är helt okej att behöva dölja för världen vem man älskar? Kanske den RFSL-anställda som fick en yxa i skallen tidigare i sommar?
Om inte annat är hon välkommen att fråga den man som följde mig tätt i hasorna ända hem till dörren en natt för några veckor sedan, ömsom hotfull och ömsom gapande efter lite lesbisk action eftersom jag råkade gå bredvid en annan kvinna.
Så nej. Det är inte den mediekåta hbt-åsiktspolisen som håller i Sangregorios ”hbt-paraply” som hetsar oss stackare som dragits in under detsamma att definiera oss utifrån vem eller vilka vi väljer att ligga med ¬– det är det heteronormativa patriarkatet som gång på gång tvingar oss att göra det.
Vilket också är svaret på frågan varför en feminism värd namnet inte bara måste kunna vara solidarisk med utan även kollektivt ska driva krav på hbt-personers lika rättigheter: Det patriarkat som förtrycker kvinnor är precis detsamma som slåss så hårt för att vi ska sitta kvar i våra garderober, tysta.
