Trots idoga vallöften om att arbetslösa och då allra särskilt långtidsarbetslösa skulle få chansen att komma ut i arbete när en borgerlig regering kom till makten, ser vi inga sådana tecken.
I tisdags presenterade LO-ekonomen Lena Westerlund en rapport där hon drar slutsatsen att regeringens ”jobbpolitik” inte minskat antalet långtidsarbetslösa – alls. Den grupp som varit arbetslös två år eller mer ligger till exempel fortfarande på runt 36000 personer.
Den jobbpolitik regeringen står för – att människor ska ut i arbete så snabbt som möjligt till så låg kostnad som möjligt – innebär egentligen ingen kursändring i svensk arbetsmarknadspolitik. Även under den socialdemokratiska regeringen skars utbildningsinsatserna ned kraftigt i förhållande till antalet arbetslösa efter 1990-talskrisen. Från nivåer under 1980-talet där ungefär hälften av de öppet arbetslösa fick tillgång till insatser som utbildning, lönebidrag eller praktik, sjönk denna andel till bara en tredjedel av de arbetslösa. Lena Westerlunds analys visar nu att andelen i själva verket är betydligt lägre än så, eftersom det samtidigt skett en förskjutning i vad som räknas som arbetsmarknadsaktivitet i och med att jobbsökarkurser och liknande, som egentligen borde räknas som arbetsförmedlingens kärnverksamhet, räknas in i aktivkvoten.
Den stora förändring maktskiftet förra året innebar var framför allt en stark ekonomisk press på arbetslösa att ta första bästa jobb: genom att sänka a-kassenivåerna och genom att ta bort den period på 100 dagar då den arbetslöse själv får avgränsa ett geografiskt sökområde. Till detta kommer en uttalat negativ syn på aktiva utbildningsinriktade program för arbetslösa – viket regeringen snarare ser som en inlåsning i arbetslöshet än en satsning på framtiden. Antalet platser till arbetsmarknadsutbildningar har av den nuvarande regeringen skurits ner till cirka 6000 per månad, vilket är en minskning med 40 procent. Hur idiotiskt det än kan tyckas finns här ändå en politisk konsekvens: arbetslösa ska ut i arbete så fort som möjligt och gärna till en växande låglönesektor – så att klasskillnaderna ökar ytterligare. Mer förvånande är att regeringen parallellt med sina ständiga floskler om att ”den som kan arbeta fem timmar också ska arbeta fem timmar…” samtidigt skurit i anslagen till anställningsstöd. Var finns den inneboende logiken där?
Dessutom har nu regeringen sjösatt ett försök i mindre skala, att privatisera arbetsförmedlingens kärnverksamhet, vilket ska utvärderas om mindre än ett år. Här finns anledning att resa en rad farhågor: Privata aktörer drivs helt logiskt av vinstintresse och vill helst ägna sig åt att förmedla snabba jobb, vilket ger dem bäst betalt. De har inga egna resurser till utbildningssatsningar så kvaliteten kan inte heller förväntas öka.
Det kan låta schwungigt att alla arbetslösa ska tillbaka i arbete så fort som möjligt. Men det är viktigt att komma ihåg att det inte alltid behöver vara det bästa – varken för individen eller för samhällsekonomin. Tid att hitta arbete som motsvarar individens kompetens gynnar hela samhället och tid till omskolning för individen så att hon/han inte bara hittar vilket jobb som helst, utan ett som hon/han också kan trivas på har ett värde i sig.
