Uppror. Kamp. Revolution. Stora ord som ekade i Sverige under senare delen av 1960- och 1970-talen med allt högre röster.
Världen öppnade sig även för oss svenskar efter andra världskriget. När stormakterna försökte sluka allt större delar av jorden blev cynismen bara för mycket, övervåldet för grovt. En skyddad och yrvaken ny generation chockades – och reagerade. Önskan om tillhörighet och djupare mening med livet skapade en känsla av gemenskap med offren i tredje världen. Världsmakter som roffade åt sig av svagare nationer blev synonyma med fantasilösa och maktutövande föräldrar och myndigheter.
Slagorden var Frihet! Drömmar! Solidaritet! Paroller som kändes väl generösa för en äldre generation som fått kämpa sig till den egna, privata tryggheten. Men socialdemokratins gamla segrar som satt i ryggmärgen på de äldre imponerade inte på den nya generationen. Den egna, materiella tryggheten förlorade allt mer i värde när den förutsatte passivitet inför övergreppen gentemot gamla koloniers frigörelseförsök.
Inte heller i det socialdemokratiska Sverige hade man gjort upp med aristokrati och ”överhet” på allvar. Trovärdigheten i det solidariska folkhemmet urholkades inför åsynen av en arbetarklass som med mössan i hand intog sin underordnade plats i ”samförståndslösningar” för att hjulen skulle fortsätta snurra.
I Peter Birros (manus) och Mikael Marcimains (regi) tv-serie Upp till kamp som sänds i SVT i fyra avsnitt om 90 minuter, med start i måndags kväll, blir vi påminda om att upprorsåren kring 1960–70 faktiskt handlade om klasskamp – något som ofta glöms bort i minnesbilderna. Här finns de enkla, ofta brutala lösningarna som formulerades av vänsterrörelser och -partier som KFML och KFML(r). Men diskussionerna nyanseras genom sin redovisade bakgrund av verkliga händelser i tiden: rivningen av allaktivitetshuset i Haga, strejken vid Arendalsvarvet, tv-sändningarna från bombmattorna över Vietnam och Olof Palmes fördömande tal och deltagande i Svenska kommittén för Vietnams demonstration i februari 1968 tillsammans med Nordvietnams ambassadör i Moskva, Ngyuen Tho Chan. Här finns de alltmer desperata reaktionerna på upprorsungarna: Jan Guillou i rättsalen 1973 efter avslöjande av en hemlig och civil underrättelseorganisation, sjukhusspionen på Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg 1975. Omkvädet, som kan ifrågasättas, är: Socialdemokratins misstag var att slå igen dörren i ansiktet på den radikala ungdomen.
Upproren hade av naturen inte bara en allt ökande global prägel utan var också starkt lokalt förankrade. Kårhusockupationen i Stockholm i maj 1968 har alltför starkt symboliserat startskottet – hade fokus legat norrut hade vi fått se gruvstrejker och tvångsflyttningar. Det liksom kokade på de flesta håll.
Vad Birro i vanlig ordning missar är kvinnokampen, ett av de verkligt viktiga upproren, och en rörelse som i högsta grad lever vidare i vår tid. Här finns ett par starka, ovanliga porträtt av de två kvinnliga huvudpersonerna, hela komplicerade porträtt av människor i utveckling. Men den kollektiva feministiska kampen lyser med sin frånvaro.
Det är en osann bild. Kanske var den svårare att dramatisera; ryggdunkarna och spottloskorna var nog färre och kampen var för många ensam och konfliktfylld – det var ju de närmaste som fick agera ”tredje man”, barnen, den äkta mannen, en sliten mamma.
Ändå kvarstår intrycket av en krönika över ett decennium då många offer gjordes och allt var i rörelse. Framåt.
